Dags att ifrågasätta Hjärpes islamologiska paradigm

Jan Hjärpe utnämndes 1983 till Sveriges första professor i islamologi vid Lunds universitet och har sedan dess haft en avgörande roll i svensk forskning och samhällsdebatt om islam, religion och politik. Hans arbete har format ämnets utveckling och påverkat generationer av forskare. Därmed har han etablerat ett paradigm som fått stort inflytande över hur islam studeras i Sverige.

Nu finns det skäl att granska detta paradigm kritiskt – inte minst efter hans bedömning av Othman Al Tawalbehs masteruppsats.

Uppsatsen skrevs på arabiska av den tidigare rektorn för studieförbundet Ibn Rushd, med koppling till Muslimska brödraskapet, vilka Hjärpe har hävdat är en demokratisk rörelse – en ståndpunkt som länge diskuterats.

Arbetet behandlar den medeltida teologen Ibn Qayyim al-Jawziyya och bedömdes av Hjärpe motsvara en svensk D-uppsats. Den bedömningen gav Al Tawalbeh en doktorandtjänst. Frågan är hur noggrant arbetet faktiskt granskades ur ett vetenskapligt perspektiv.

Al Tawalbeh och Ibn al-Qayyim – apologet snarare än kritisk forskare

Ibn al-Qayyim (1292–1350) var en centralgestalt i den fundamentalistiska traditionen. Han skrev teologiska verk med målet att återföra islamisk rätt till en strikt tolkning av Koranen och profettraditionerna. Hans hållning till filosofi var avvisande: grekiskt tänkande och rationella metoder sågs som hot mot uppenbarelsen. Därmed blev hans metod apologetisk och normativ, inte kritiskt prövande.

Den så kallade hadithkritiken – granskning av traditionens berättarkedjor – bygger på auktoritetstro snarare än empirisk prövbarhet. Även när Ibn al-Qayyim ifrågasatte etablerade auktorer skedde det inom en teologisk ram och syftade till att försvara den egna tolkningen. Hans metodik kan därför beskrivas som teologisk apologetik snarare än modern vetenskap. Al Tawalbeh berömde Ibn al-Qayyims metod och slutsatser.

Brister i Hjärpes granskning

Mot denna bakgrund är det problematiskt att Hjärpe inte diskuterar metodens begränsningar. Hans utlåtande framstår som en återgivning av uppsatsens engelska abstract snarare än en självständig analys av originaltexten.

Hjärpe lyfter att uppsatsen visar god kännedom om fiqh- och hadithmetoder. Men att redogöra för traditionella regler är inte detsamma som att pröva deras vetenskapliga hållbarhet. En verkligt akademisk analys hade behövt fråga om metoden uppfyller krav på objektivitet, empirisk testbarhet och teoretisk omprövning. Genom att acceptera arbetet som ”kompetent” suddas gränsen mellan teologi och vetenskap ut.

Varför det spelar roll

Att en professor med så stort inflytande inte tydligt skiljer mellan teologisk tradition och vetenskaplig metod påverkar hela ämnet islamologi. Om apologetiska arbeten kan legitimeras som akademiska riskerar fältet att förlora sin kritiska skärpa. Studenter och forskare får då en felaktig bild av vad som är vetenskaplig analys.

Dessutom väcks frågan om Hjärpes kunskaper i arabiska räckte för att självständigt granska uppsatsen. Om han främst byggde sitt utlåtande på en översättning av abstractet är bedömningen inte bara ytlig utan metodiskt svag. Då handlar problemet inte bara om Ibn al-Qayyims tankevärld, utan också om den akademiska standard som Hjärpe själv representerar.

Sameh Egyptson är historiker och teol. dr i interreligiösa relationer