Dambergs tv-uppvisning i skamlöshet

SVT, 30 minuter. Studioljuset är hårt, tonläget tryggt. Mikael Damberg säger att regeringen har kört ekonomin i diket och att Socialdemokraterna måste ta över. Han formulerar det så här: ”Och då är verkligheten sådan att den här regeringen har förvärrat lågkonjunkturen, låtit vanliga hushåll vara krockkudde”. Det låter beslutsamt i rutan men är i praktiken en uppvisning i skamlöshet – Socialdemokraternas paradgren.

Det Damberg målar upp är en alternativ socialdemokratisk verklighet. I realiteten lämnade Socialdemokraterna över ekonomin som en bil med pyspunka – varningslampor blinkade och tanken var nästan tom. Som jämförelse: när Moderaterna lämnade över 2014–2015 låg svensk BNP-tillväxt kring det dubbla av EU-snittet och arbetslösheten betydligt under det.

Det som bromsade Sverige jämfört med resten av Europa var inte kosmisk otur utan hemmagjord rödgrön friktion: politik som satte symbol före styrning, höjde kostnader utan att bygga kapacitet, försvagade arbetslinjen och gjorde energin och regelverket mer oförutsägbara.

Inflationen var visserligen hög i Europa generellt, men i Sverige förvärrades den av rödgrön politik som drev upp energi- och drivmedelspriserna samt gjorde elmarknaden mer volatil efter nedstängningen av planerbar kärnkraft.

Kostnaderna steg i hela kedjan och konsekvenserna för hushållen blev kännbara: från matpriserna till uppvärmning i hemmet och priset vid pumpen. Den stigande inflationen tvingade Riksbanken att ta till snabba räntehöjningar. Bolånekostnaderna steg, den disponibla inkomsten krympte. Resultatet: hushållen blev den ”krockkudde” Damberg talar om – byggd av den rödgröna politiken.

I ett sådant läge finns bara en rimlig ordning: kontrollera inflationen först, därefter fokusera på tillväxt. Man kör inte expansiv finanspolitik rakt mot en Riksbank som stramar åt; gas och broms samtidigt ger bara rök. Hade de rödgröna vunnit 2022 hade deras politik blåst upp inflationen i stället för att kyla den: mer utgifter och högre kostnadstryck på energi och drivmedel i en redan het ekonomi. Resultatet: större räntehöjningar, hårdare smäll för hushållen, uppskjutna investeringar – med andra ord en djupare och längre svacka för Sverige.

Framåt 2026–2030 är konfliktlinjen ännu tydligare. S kan inte regera ensamt; de behöver MP och V. Det ena partiet säger nej till ny kärnkraft och det andra flörtar med att gå all in på Venezuela-spåret och införa statlig prissättning för livsmedel. Båda är ännu mer beslutna att pumpa in mångmiljardbelopp av skattepengar i tveksamma ”gröna” projekt trots upprepade misslyckanden.

Båda partierna bromsar dessutom migrations- och rättsåtgärder som återställer grundläggande ordning. Just därför försöker S ducka frågan om sitt regeringsunderlag och låtsas att de kan regera själva – en charad som både vilseleder och infantiliserar.

När jag hör Damberg skylla det ekonomiska läget på regeringen påminns jag om det arabiska ordspråket ”Han dödar och går sedan i sitt offers begravning”. Socialdemokraterna som kvävde ekonomin står nu i kyrkgången, låtsas sörja – och lägger skulden på regeringen. Vinner de valet är risken hög att de kväver ekonomin igen, just när Tidöpartierna har påbörjat det långsiktiga arbetet med att reparera de strukturella skador som den rödgröna politiken har orsakat.