De arbetande fattiga och inlåst mat

I SVT:s Morgonstudion talas det öppet om barnfattigdom på ett sätt som för bara några år sedan hade låtit främmande i ett land som Sverige. Parallellt varnar hjälporganisationer som Rädda Barnen för att allt fler barn växer upp i ekonomisk utsatthet, samtidigt som politiska företrädare erkänner att hushållens ekonomi pressas av en verklighet där lönen inte längre räcker till.

Men det börjar i det tysta. I en kylmonter. I en plastförpackning. I en bit kött som skyddas mot stöld. När basvaror som kött och fisk förses med elektroniskt stöldskydd har något fundamentalt förändrats. Det handlar inte längre om detaljhandeln. Det handlar om samhället.

Sverige beskrivs fortfarande som ett av världens rikaste och mest stabila välfärdsländer. Men under ytan växer en annan verklighet fram. Enligt flera rapporter lever omkring 12–17 procent av barnen i Sverige i ekonomisk utsatthet. Det motsvarar hundratusentals barn. I vissa mätningar närmar sig siffran 20 procent. Samtidigt uppger hjälporganisationer att allt fler familjer trots heltidsarbete inte klarar av att täcka grundläggande behov.

Det nya i denna utveckling är inte bara omfattningen utan karaktären. Fattigdomen har lämnat arbetslösheten och tagit sig in i arbetslivet. Föräldrar går till jobbet varje dag men tvingas ändå att välja mellan hyra och mat. Mödrar hoppar över måltider för att barnen ska kunna äta sig mätta.

Detta är inte längre ett marginalfenomen. Det är en systemförskjutning.

Bakom utvecklingen finns flera samverkande faktorer. Matpriserna har stigit kraftigt de senaste åren. Boendekostnaderna har ökat. Räntor och inflation har urholkat hushållens köpkraft. Lönerna har inte hängt med. Resultatet är ett nytt skikt i samhället: de arbetande fattiga.

Samtidigt sker något mer subtilt men minst lika allvarligt. Den ekonomiska ojämlikheten ökar. Sverige är fortfarande rikt men rikedomarna är inte längre lika jämnt fördelade. Klyftorna växer, och med dem växer känslan av otrygghet.

Det mest anmärkningsvärda är kanske inte utvecklingen i sig  utan reaktionen. Eller snarare bristen på reaktion. Den politiska debatten domineras av andra frågor: kriminalitet, migration, säkerhet. Frågor som är viktiga, men som riskerar att skymma en mer långsiktig förändring: försvagningen av den sociala grund som välfärdsstaten vilar på.

Fattigdomen i dagens Sverige är sällan absolut. Den syns inte alltid i form av hemlöshet eller svält. Den är relativ men inte mindre verklig för det. Den märks i barn som avstår från aktiviteter. I föräldrar som räknar varje krona. I en vardag där marginalerna försvinner.

Och den märks i butikerna.

När livsmedel börjar behandlas som stöldbegärliga varor i stor skala är det inte bara ett tecken på ökad brottslighet. Det är ett tecken på att fler människor inte längre har råd att betala. Det är ett symptom, inte en orsak.

Sverige är inte ett fattigt land. Men det är inte heller längre ett land där fattigdom kan avfärdas som ett undantag. Frågan är inte om utvecklingen är verklig. Frågan är hur länge vi har råd att tiga om den.

För när maten måste låsas in, då är det inte bara varorna som skyddas. Då håller samhälle långsamt på att tappa balansen.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut