Del 1: 2010 – Chocken som förändrade allt

När Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen 2010 var det många som såg resultatet som ett uttryck för missnöje och oro över samhällsutvecklingen. I stora delar av det politiska och mediala etablissemanget uppfattades resultatet däremot som en oönskad störning i det politiska systemet, nästan som ett normbrott. Det var chocken som inte fick vara legitim, och därför aldrig kunde analyseras sakligt.

Reaktionen var omedelbar och nästan rituell. Väljarna hade ”röstat fel”. Det skulle rättas till. Inte genom politisk förståelse, utan genom en moralisk mobilisering: allt från retorik till journalistik fick som uppgift att återupprätta den världsbild som väljarkåren ansågs ha rubbat. SD:s intåg blottlade en växande klyfta mellan folk och elit, men i stället för att undersöka varför klyftan hade uppstått riktades fokus mot väljarna.

Fredrik Reinfeldt tog resultatet personligt. Beskrivningen av honom som besviken räcker inte – samtida vittnesmål talade om en genuin frustration, i vissa fall vrede, över att väljarna inte följt det politiska projekt han företrädde. Detta skapade en politisk mentalitet där varje försök att justera migrationspolitiken, varje försök att möta väljarnas oro, kunde uppfattas som en eftergift till SD. Eftersom det ansågs politiskt och moraliskt otänkbart blev följden att väljaropinionen inte bara ignorerades – den blev själva problemet.

Här inträffade något fundamentalt som fortfarande präglar svensk politik: för första gången sedan demokratins genombrott började väljarviljan behandlas som en variabel att hantera, snarare än en signal att följa. SOM-institutets mätningar visade år efter år att en majoritet ville minska invandringen. Det var en av de mest stabila opinionsfrågorna i landet. Ingen seriös analytiker kunde missa det. Men i stället för att diskutera orsakerna valde politiken i praktiken att stänga av frågan.

Det var här medierna trädde in som en aktiv part. I kölvattnet av SD:s inträde övergick journalistiken i delar av offentligheten från granskning till moralisk försvarsposition. Nyhetslogiken förändrades: det handlade inte enbart om att spegla verkligheten, utan allt oftare om att motverka det man uppfattade som farliga politiska tendenser.

Detta var inte censur, men det var en konsekvent försiktighetsnorm. Frågor som riskerade att ge stöd åt uppfattningen att migrationspolitiken hade problem – kostnader, volymer, belastning på skola och kommuner – hanterades med större återhållsamhet. Det blev vanligare att vinkla mot enskilda positiva exempel och undvika strukturella beskrivningar som kunde tolkas som ”att spela SD i händerna”.

Här uppstod det som senare kom att beskrivas som ”lying by omission”: inte direkta felaktigheter, utan frånvaron av relevanta fakta. Denna frånvaro var inte en hemlig strategi, utan en kulturellt internaliserad hållning inom flera redaktioner – man ville inte bidra till vad man uppfattade som ett politiskt hot.

Det offentliga samtalet utvecklade därmed en märklig logik: i stället för att vara en arena där man hanterade väljarnas frågor, blev det en arena där man försökte korrigera väljarnas uppfattningar. I efterhand framstår det som anmärkningsvärt att ett helt nyhetslandskap på detta sätt gjorde sig till en del av en politisk berättelse. Men i stunden var logiken självklar: demokratin måste skyddas från väljarnas tolkningar av verkligheten.

Samtidigt fanns det nordiska jämförelser som visade att det inte behövde bli så. I Danmark och Norge togs opinionens oro på allvar; migrationspolitiken justerades, problemen analyserades och väljarna betraktades som legitima aktörer. Sverige valde motsatsen. Här blev opinionens existens ett problem i sig.

Reaktionen 2010 är därför inte intressant främst för att SD kom in i riksdagen, utan för vad chocken avslöjade:

– att delar av politiken inte längre litade på väljarna

– att delar av medierna inte längre litade på verkligheten

– och att en moralisk berättelse hade börjat överordnas empiriska fakta

Det som hände 2010 var början på ett decennium där Sverige i praktiken drevs av två parallella logiker: väljarnas erfarenhet och elitens världsbild. Konflikten mellan dessa två växte år för år. Och eftersom det saknades en politisk vilja att förstå väljarna, saknades också en politisk vilja att förstå verkligheten.

Resten av historien – migrationspakten, myndigheternas förskjutning, 2015 års kollaps – kan inte förstås utan detta första steg. När ett land bestämmer sig för att folkets uppfattning inte längre ska vara vägledande förändras inte bara politiken. Hela informationsflödet förändras. Mätandet förändras. Journalistiken förändras.

Detta var början på en utveckling som kom att prägla ett helt land: den demokratiska avvikelsen. Ett Sverige där folkviljan inte styrde politiken, utan där politiken formades för att korrigera folkviljan.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Del 2 av 5 kommer tisdag 15 december.