Del 1: När energipolitiken lämnade systemet

I dag beskrivs ofta Sveriges energiproblem som resultatet av yttre chocker: krig, marknadsstörningar och extremväder. Men den utveckling som har gjort det svenska elsystemet dyrare, mer instabilt och svårare att planera började tidigare. Den tog form i en serie beslut där fungerande struktur monterades ned innan ersättande system fanns på plats.

Det är avgörande att förstå utgångsläget. Före 2014 hade Sverige ett elsystem som, trots behov av investeringar och modernisering, fungerade stabilt. Kärnkraften levererade planerbar fossilfri el, bidrog med svängmassa och höll frekvensen i nätet. Den var inte ett provisorium, utan en bärande del av systemets fysik.

Kärnkraften som inte var på väg bort

En central och ofta förbisedd omständighet är att kärnkraften inte befann sig i ett tekniskt eller strategiskt slutskede. Tvärtom. Redan 2013 arbetade Vattenfall med långsiktiga planer för fortsatt kärnkraft i Sverige. Bolaget deltog i internationella samarbeten kring nya reaktortyper, genomförde förstudier och bedömde att både driftförlängning av befintliga reaktorer och nybyggnation var realistiska alternativ på sikt.

Samtidigt var det välkänt inom branschen att de befintliga reaktorerna, med investeringar och uppgraderingar, hade betydande återstående teknisk livslängd. Men fullt fungerande betyder inte gratis: i mitten av 2010‑talet stod äldre reaktorer inför både normal livstidsförlängningskostnad och nya, kapitalkrävande säkerhetskrav i spåren av Fukushima.

Fukushima, säkerhetskrav och den nya kalkylen

Efter Fukushima skärptes kravbilden internationellt. För svenska anläggningar blev det bland annat aktuellt med system för oberoende härdnödkylning – alltså förmåga att kyla härden under en längre tid utan intern elförsörjning. Den typen av krav är rationell ur säkerhetssynpunkt, men den förändrar kalkylen dramatiskt för reaktorer med begränsad återstående driftperiod.

För Ringhals 1 och 2 innebar detta en investeringslogik som blev svår att försvara affärsmässigt. Driftplaner sträckte sig ungefär till mitten av 2020‑talet. Att på kort återstående tid bära en investering i miljardklassen – samtidigt som andra villkor försvagade intäkts- och riskbilden – gjorde business caset skört även utan politiska straffskatter.

Regeringsförhandlingarna 2014 och energipolitikens förskjutning

När Socialdemokraterna bildade regering med Miljöpartiet hösten 2014 blev energipolitiken ett av de områden där Miljöpartiet hade starkast förhandlingsposition. Kärnkraftsmotståndet var inte en bisak i partiets politik, utan ett av dess mest konsekventa och ideologiskt grundade ställningstaganden.

Detta inflytande tog sig inte uttryck i ett omedelbart förbud eller något dramatiskt riksdagsbeslut. I stället skedde en gradvis förskjutning av energipolitikens styrning. I ett statligt ägt energisystem sker maktutövning inte enbart genom lagar, utan genom ägarrollen. Staten sätter ägardirektiv, utser styrelser och formar de ekonomiska villkor inom vilka affärsmässiga beslut fattas.

Efter regeringsskiftet förändrades dessa ramar steg för steg. Signalerna om kärnkraftens framtid blev tydliga. Samtidigt ökade den politiska kostnadsbördan för kärnkraften genom skatter och avgifter i ett läge där elpriserna var låga och investeringsbehoven ökade. Resultatet blev att fullt fungerande anläggningar successivt gjordes mindre lönsamma.

Formellt fattades besluten av bolagen. Materiellt skapades beslutsmiljön politiskt – och förstärktes av nya säkerhetskrav och en finansiell logik som missgynnade investeringar med kort återstående avskrivningshorisont.

När ordningen vändes upp och ned

Det avgörande systemfelet låg inte i viljan att ställa om energisystemet, utan i ordningen. I fungerande infrastruktursystem ersätter man gammal kapacitet först när ny kapacitet är på plats och bevisad. I Sverige gjordes tvärtom.

Väl fungerande kärnkraft började avvecklas utan att någon sammanhängande plan presenterades för hur dess systemfunktioner skulle ersättas. Debatten reducerades till energimängd, som om antalet producerade kilowattimmar vore detsamma som systemförmåga. Det är ett grundläggande felslut.

Ersättningen som aldrig definierades

Målet om ett ”förnybart” energisystem presenterades som svar, utan att de konkreta systemkraven preciserades. Hur skulle stabil effekt säkras när det inte blåser? Hur skulle frekvensen hållas när svängmassan försvinner? Hur skulle nätet dimensioneras när produktionen blir mer väderberoende och geografiskt ojämn?

På dessa frågor fanns inga färdiga svar. Ändå gick avvecklingen vidare. I efterhand har tomrummet fyllts med stödtjänster, reservlösningar, subventioner och statliga ingripanden. Kostnaderna har inte försvunnit – de har flyttats, fragmenterats och blivit svårare att överblicka.

Ett politiskt beslut, bekräftat i efterhand

Detta var inte ett tekniskt tvång. Det var inte heller en ofrånkomlig följd av anläggningarnas skick. Reaktorer stängdes inom ett ramverk där fortsatt drift krävde betydande investeringar – och där de ekonomiska villkoren samtidigt gjorde dessa investeringar svåra att bära på kort återstående tid.

Det som då beskrevs som affärsmässiga beslut framstår i dag allt tydligare som politiskt formade vägval, där säkerhetskrav, skatter, styrsignaler och marknadsdesign tillsammans gjorde resultatet förutsägbart.

En lång skugga

Sveriges energiproblem började inte med krig eller kris. De började när ett fungerande system monterades ned innan ersättande strukturer fanns på plats – och när ingen aktör bar helhetsansvaret. Konsekvenserna av detta vägval präglar i dag elpriser, industriella investeringar och statens ökade behov av ingripanden.

I nästa del följer hur denna politiska styrning konkret materialiserades – genom ägarrollen, genom styrelseförändringar och genom en strategisk omläggning i Vattenfall som förändrade Sveriges energisystem i grunden.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är del 1 av 5 i serien ”När kärnkraften försvann”. Del 2 publiceras onsdagen den 4 februari.