tisdag 23 december
Ideologiska skillnader kan ligga vilande i åratal. Men när väljarna börjar röra sig förändras allt. Det var först när de traditionella arbetarröstgrupperna började lämna sina partier som skillnaden mellan svensk och dansk socialdemokrati blev tydlig för alla.
Det händer något med ett politiskt landskap när väljarkåren byter riktning snabbare än partierna kan svara. Det är som om topografin ritas om inför ens ögon, medan partierna fortfarande navigerar efter gamla kartor.
I Danmark märktes förändringen tidigt: väljarnas oro över migration, normupplösning och sammanhållning tog sig politiska uttryck långt innan det blev en bred debattfråga. I Sverige märktes samma oro – men partierna tolkade den på ett sätt som förvärrade avståndet mellan väljare och elit.
I Danmark var den första stora signalen Dansk Folkepartis inträde i folketinget 1995. Det var inte ett protestparti i klassisk mening. Det var snarare ett varningsljus. Partiet drog till sig just de väljare som historiskt byggt den danska socialdemokratin: industriarbetare, LO-medlemmar, människor i de mindre städerna och på landsbygden.
För Socialdemokratiet var detta inte ett moraliskt fenomen utan ett sociologiskt. När den egna basen rör sig bort från partiet är det basens verklighet som måste förstås, inte basens brister. Det var fortfarande en rörelse med organisk kontakt med sina väljare, och när väljare byter sida gör ett sådant parti det som starka partier alltid har gjort: man lyssnar, man justerar, man återerövrar.
Det som följde var därför ingen dansk ”högersväng”, vilket det ofta felaktigt tolkas som i Sverige. Det var snarare en återgång till en äldre socialdemokratisk instinkt: att partiets uppgift är att hålla ihop landet.
Integrationsproblem, parallella normsystem och press på välfärden sågs inte som perifera avvikelser, utan som direkta hot mot den modell som byggt Danmark. När väljarnas reaktion kom var den ett kvitto på något som partiet redan hade anat. Socialdemokratiet behövde inte byta identitet för att korrigera sig – det behövde återta den.
I Sverige såg utvecklingen på ytan liknande ut. Sverigedemokraterna växte tidigt bland LO-medlemmar, i bruksorter och i småkommuner där migrationens konsekvenser märktes snabbast. Det var exakt samma struktur som i Danmark: de väljare som i generationer burit upp socialdemokratin var de första att reagera. Men i Sverige tolkades denna rörelse inte som en signal om politiska misslyckanden, utan som ett värderingsproblem bland väljarna själva. I stället för att fråga vad rörelsen sade om politiken, började många inom partiet fråga vad den sade om väljarna.
Denna missuppfattning sammanföll med den ideologiska förskjutning som skildrades i Del 1. Migration hade i Sverige blivit ett moraliskt projekt snarare än en samhällsfråga, och därför blev kritik av migrationspolitiken lätt till kritik av människors godhet. När väljarna gick till SD uppfattades det som att de svikit partiets värderingar – inte att partiet svikit väljarnas verklighetserfarenheter. Här uppstår en asymmetri som skulle prägla hela 2010-talet: medan dansk socialdemokrati tolkade väljarflykten som en varningssignal, tolkade svensk socialdemokrati den som ett förräderi.
Det är i detta skede som väljarkartan verkligen börjar ändras. För när en politisk rörelse slutar se sina väljare som bärare av en tradition och i stället ser dem som hinder för en idé, då bryts band som varit starka i årtionden. De klassiska svenska industrikommunerna – Ljusnarsberg, Filipstad, Grums, Sölvesborg – blev exempel på denna förskjutning. Där dansk s-politik hade korrigerats innan relationen med basen bröt samman, fortsatte svensk politik i stället att accelerera bort från sin historiska kärntrupp. Och när en relation väl spricker på det sättet är den svår att laga.
Den danska modellen skapade en rörelse där väljarnas protest absorberades av systemet. Den svenska modellen skapade ett vakuum där väljarnas protest behövde hitta ett nytt politiskt hem. Därför växte SD betydligt större än DF någonsin gjorde. Där DF fungerade som katalysator fungerade SD som ersättare. Och det är när ett parti blir ett ersättningsparti som förändringen inte längre är en korrigering – den blir en ny karta.
Det mest intressanta i denna process är att mitten i Danmark och mitten i Sverige under dessa årtionden slutade betyda samma sak. I Danmark flyttades mitten något i riktning mot sammanhållning, krav och reglering av migration – därför att mitten definieras av väljarkårens uppfattningar.
I Sverige definierades mitten av en självbild inom partieliten, medier och storstädernas tjänstemannaklass, och därför kunde mitten förbli visuell, men inte sociologisk. Sverige fick en ”mitten” utan majoritetsförankring, en mitten vars värderingar inte längre delades av befolkningen. Och när mitten inte är ett statistiskt genomsnitt utan ett kulturellt ideal, då slutar den fungera som navigationspunkt för breda partier.
I Danmark stod således mitten stabil, och partier rörde sig mot den. I Sverige flyttade sig väljarkåren och mitten förblev där den alltid varit, trots att marken under den försvunnit. Det är denna asymmetri som gör att socialdemokratin i Sverige i dag inte kan göra det som socialdemokratin i Danmark gjorde för femton år sedan. Man skulle behöva byta ut sin väljarbas för att byta politik – eller byta politik för att behålla sin väljarbas. Inget av alternativen är möjligt utan stora förluster.
När man ser tillbaka blir det tydligt att divergensen mellan länderna inte först uppstod i partiernas politik, utan i deras relation till sina väljare. Dansk socialdemokrati reagerade som en rörelse som fortfarande har kvar sin förankring nedåt. Svensk socialdemokrati reagerade som ett parti som förlorat kontakten med den jordmånen och i stället orienterade sig efter sin nya självbild.
Därför är del 2 den mest avgörande delen i hela den här serien: här framträder inte bara två ideologier, utan två sociologier. Två sätt att uppfatta väljarens roll. Två olika förklaringar till vad politik är till för. Och när dessa två förklaringar väl fastnat är de svåra att rubba.
I nästa del fördjupas detta genom att vi skildrar koalitionslogiken – den strukturella faktor som gjorde att Danmark kunde korrigera kursen medan Sverige låste fast sig i en modell där små partier med stark ideologisk övertygelse fick en oproportionerligt stor makt över migrationspolitiken.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är del två av fem i serien ”När Norden skildes åt”. Del 3 publiceras onsdag 24 december.
