Del 2: Pakten – Reinfeldt, Miljöpartiet och den förbjudna uppgörelsen

När historieskrivningen en dag ska förklara Sveriges väg in i 2015 års systemkollaps kommer den migrationspolitiska uppgörelsen mellan Reinfeldts regering och Miljöpartiet att framstå som en av de avgörande punkterna. Den var inte bara ett politiskt avtal. Den innebar ett paradigmskifte – ett medvetet beslut att gå emot en stabil opinion, mot vad många myndigheter redan varnade för, och mot en växande internationell evidensbild kring migrationsutmaningar. Och den genomfördes med anmärkningsvärt lite offentlig debatt.

Det centrala är inte att Moderaterna samarbetade med Miljöpartiet. Det centrala är varför samarbetet valdes i just denna fråga och vid just denna tidpunkt.

Samarbetet handlade inte enbart om riksdagsmatematik. Det handlade om att signalera en fortsatt moralisk linje. Reinfeldt, som enligt flera bedömare tog Sverigedemokraternas inträde hårt, uppfattade det som politiskt nödvändigt att visa att Sverige inte skulle justera sin migrationspolitik efter den opinion som nu ökat.

Uppgörelsen med Miljöpartiet blev därför lika mycket en markering som ett sakpolitiskt beslut: politiken skulle inte anpassas efter opinionen – opinionen fick anpassas efter politiken.

Avtalets sakpolitiska innehåll är i efterhand svindlande att läsa. I princip varje punkt innebar en liberalisering av ett redan mycket generöst system: papperslösas rätt till skola och sjukvård, lättnader i anhöriginvandring, ökad rätt till permanenta uppehållstillstånd, förenklade asylprocesser. Andra länder som genomförde liknande reformer gjorde det ofta med omfattande konsekvensanalyser. I Sveriges fall saknades det utredningar och kostnadsberäkningar av normalt slag. Det är i sig anmärkningsvärt.

Mediernas roll i detta ska inte underskattas. En uppgörelse av detta omfång borde ha gett upphov till en stor samhällsdiskussion. Men journalistiken befann sig vid den här tiden mitt i en försiktighetskultur där frågor om volymer, kostnader och integrationssvårigheter ofta betraktades som politiskt känsliga. Många redaktioner undvek därför att ställa de frågor som hade varit centrala i en normal granskning.

Det svenska folket informerades inte om avtalets omfattning. Det presenterades huvudsakligen som en humanitär självklarhet – inte som en av de mest långtgående migrationspolitiska reformerna i modern tid. Parallellt visade SOM-institutet år efter år att en majoritet ville minska invandringen. I stället för att hantera denna diskrepans fördjupade regeringen den.

Under tiden kom allt fler signaler från kommuner, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten, skolväsendet och Migrationsverket om ökande belastning och förändrade förutsättningar. Många av dessa signaler var korrekta, ibland alarmerande, men de integrerades inte i en nationell analys. I regeringskansliet tolkades de ofta som störningar, inte som indikatorer på strukturella problem.

Det fanns ett slags intern logik: om verkligheten utmanade berättelsen, var det verkligheten som uppfattades som problemet.

När politiken låser sig vid en moralisk berättelse blir kunskap som motsäger berättelsen politiskt svår att hantera. Därför ignoreras den, eller kommuniceras i förmildrade ordalag. Det var denna mentalitet – inte någon formell instruktion – som gjorde att uppgörelsen fick ett så genomgripande genomslag utan kritisk prövning.

Man kan kalla detta självsuggestion eller ett tecken på institutionell likriktning. Men i praktiken innebar det en form av politisk isolering från verkligheten. Regeringen uppfattade Sveriges migrationslinje som ett moraliskt åtagande. Miljöpartiet tillhandahöll ideologin. Moderaterna tillhandahöll maktstrukturen. Medierna tillhandahöll berättelsen.

Resultatet blev en unik politisk hybrid:

– Moderaternas statsmannamässiga yttre,

– Miljöpartiets migrationsideologiska kärna,

– och mediers värdegrundsstyrda retorik.

Alla tre förstärkte varandra. Ingen av dem balanserades av opposition, av tjänstemannaanalys eller av journalistik.

Det här är centralt för att förstå varför Sverige var så dåligt rustat inför 2015. När inflödet ökade hade landet redan skapat en struktur där moral prioriterats över förvaltning, där signalpolitik gått före konsekvensbedömning och där folkviljan spelat en allt mindre roll i de avgörande besluten.

Det uppstod en demokratisk avvikelse i statsvetenskaplig mening: politiken började representera sin egen världsbild snarare än befolkningens behov och värderingar. Och eftersom journalistiken under denna tid allt oftare betonade värderingar framför problemformuleringar, uppfattade många väljare inte i tid vad som höll på att ske.

Det fanns ingen opposition mot uppgörelsen – inte inom partierna, inte i medierna, inte bland myndigheterna. En av de mest omfattande migrationspolitiska omvälvningarna i Sverige genomfördes med stöd av två partier som tillsammans representerade en minoritet av väljarkåren. Ändå betraktades uppgörelsen som oantastlig, eftersom den ansågs uttrycka nationens självbild.

Del 2 i denna serie visar därför inte bara vad som beslutades under denna period, utan varför Sverige gick in i sin mest turbulenta samhällsfas i modern tid – utan verktyg, utan beredskap och utan möjlighet att korrigera kursen.

Det var uppgörelsen som gjorde det politiskt svårt att lyssna på väljarna – och tekniskt svårt att hantera utvecklingen när den accelererade.

Det som återstod var verkligheten. Och verkligheten väntade inte.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Del 3 av 5 kommer onsdag 17 december.