onsdag 4 februari
När staten äger energibolag blir ägarstyrning energipolitik. Efter 2014 förändrades Vattenfalls strategiska inriktning på ett sätt som kom att få avgörande betydelse för Sveriges elsystem – men också för vilka beslut som blev ”affärsmässiga” att fatta.
I den svenska energidebatten beskrivs ofta Vattenfalls beslut som affärsmässiga och frikopplade från politiken. Det är en bekväm bild, men den håller bara om man bortser från hur statligt ägande faktiskt fungerar.
När staten är ensam ägare är det regeringen som sätter uppdraget, utser styrelsen och formar de ekonomiska och strategiska ramar inom vilka bolaget förväntas agera. Det gör Vattenfall till en central – men ofta underskattad – arena för svensk energipolitik.
Efter regeringsskiftet 2014 förändrades dessa ramar. Inte genom ett enskilt beslut, utan genom en serie justeringar som tillsammans fick långtgående konsekvenser.
Styrelsen som styrmedel
I statligt ägda bolag är styrelsesammansättningen ett av de viktigaste styrinstrumenten. Styrelsen tolkar ägarens vilja, prioriterar risker och sätter den strategiska riktningen. När regeringen byts ut förändras därför ofta också styrelserna, i linje med nya politiska prioriteringar. Detta skedde även i Vattenfall efter 2014.
Efter regeringsskiftet ersattes flera styrelseledamöter och nya tillsattes, med tydligare fokus på förnybar energi, klimatomställning och hållbarhetsprofil. Det skedde inget formellt beslut om att ”avveckla kärnkraften”, men den strategiska tolkningsramen förändrades.
Så fungerar ägarstyrning i praktiken. Inte genom förbud, utan genom vilka perspektiv som blir normala vid beslutsbordet – och vilka som successivt marginaliseras.
Från teknikneutralitet till riktning
Före 2014 hade Vattenfalls hållning till energislagen varit i huvudsak teknikneutral. Kärnkraften betraktades som en del av den långsiktiga mixen, parallellt med vattenkraft och andra fossilfria alternativ. Bolaget utgick från systemets behov av stabil baskraft, inte från symboliska mål.
Efter 2014 förändrades detta synsätt. I bolagets kommunikation och strategiska signaler betonades i allt högre grad förnybara satsningar, medan kärnkraften började beskrivas som något som hörde till det förflutna. På pappret var inget förbjudet. I praktiken hade kärnkraften förlorat sin strategiska hemvist.
Affärsmässighet inom politiska ramar – och inom nya säkerhetskrav
Besluten om att 2015 stänga Ringhals 1 och 2 motiverades formellt med bristande lönsamhet. Det är korrekt. Men lönsamhet är inte ett naturtillstånd. Den formas av priser, skatter, avgifter, riskpremier och regelverk – alla i hög grad politiskt bestämda – samt av säkerhetskrav som kan förändra investeringsbehoven över en natt.
Under samma period belastades kärnkraften fortsatt av särskilda skatter och avgifter i ett läge med låga elpriser. Parallellt skärptes kravbilden efter Fukushima, vilket innebar att fortsatt drift krävde väsentliga investeringar.
När dessa faktorer sammanföll – förändrad styrelsesammansättning, politiska signaler om framtida inriktning, ökade kostnader och kort återstående avskrivningshorisont – blev utfallet förutsägbart.
Besluten var affärsmässiga inom de ramar politiken och regelverken hade skapat. Men ramarna var i sig ett politiskt och institutionellt val.
Det var inte bara Vattenfall
Det är också viktigt att notera att nedläggningar inte enbart skedde i statligt ägda anläggningar. Även privata ägare fattade beslut om att stänga reaktorer under samma period, med samma övergripande ekonomiska och regulatoriska kontext. Oskarshamn 1 och 2 stängdes efter ägarbeslut i ett läge där investeringskrav, elpriser och riskbild gjorde fortsatt drift svår att räkna hem.
Den uteblivna systemdiskussionen
Det kanske mest anmärkningsvärda med denna omställning är hur lite den diskuterades i termer av systemkonsekvenser. Vattenfall är inte bara ett bolag bland andra. Dess produktionsmix påverkar hela det svenska elsystemets stabilitet, särskilt i södra Sverige.
När planerbar kärnkraft började försvinna fanns ingen färdig plan för hur dess systemfunktioner skulle ersättas. Frågor om svängmassa, frekvenshållning och effektbalans behandlades styckevis, om alls. I stället dominerade antagandet att ny produktion automatiskt skulle ersätta gammal, utan att systemets fysik behövde omprövas.
När riktningen väl är satt
När ett statligt energibolag ändrar strategisk riktning tar det lång tid att korrigera kursen. Investeringar skjuts upp, kompetens flyttas och beslut låser in framtiden. Detta är den tysta omställningen: inga stora deklarationer, inga dramatiska beslut – men en successiv utveckling som i praktiken förändrade Sveriges elsystem i grunden.
I nästa del går vi ner i systemets kärna. Vad var det egentligen som försvann när kärnkraften stängdes – och varför går det inte att ersätta dessa funktioner i efterhand?
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är del 2 av 5 i serien ”När kärnkraften försvann”. Del 3 publiceras torsdagen den 5 februari.
