Del 3: Det som försvann – och varför det inte gick att ersätta

I den svenska energidebatten reduceras ofta kärnkraftens roll till en fråga om energimängd. Hur många terawattimmar som produceras, hur mycket som kan ersättas med vind eller sol. Det är ett bekvämt sätt att diskutera energi, men det missar det avgörande: Ett elsystem är inte ett lager som fylls på efter behov. Det är ett dynamiskt system som i varje sekund måste hållas i balans.

Det var denna balans som rubbades när kärnkraften avvecklades.

Ett elsystem är inte en energibudget

El kan inte lagras i någon större skala i nätet. Produktion och konsumtion måste vara i balans i realtid. För att detta ska fungera krävs mer än att det finns tillräckligt många kilowattimmar på årsbasis. Det krävs stabil effekt, tröghet och kontroll.

Kärnkraften levererade detta som en integrerad del av systemet. Den producerade el kontinuerligt, oberoende av väder, och bidrog med svängmassa som stabiliserade frekvensen i nätet. Den gav elsystemet en fysisk motståndskraft mot störningar.

Svängmassa och frekvens – den bortglömda grunden

Begreppet svängmassa låter tekniskt, men beskriver något mycket konkret. Tunga roterande maskiner i stora kraftverk lagrar rörelseenergi. När balansen i nätet rubbas, till exempel vid ett plötsligt bortfall av produktion, dämpar denna tröghet förändringen och ger systemet tid att reagera.

Kärnkraft och vattenkraft bidrar naturligt med sådan stabilitet. Vind- och solkraft gör det inte. De är kopplade till nätet via kraftelektronik som saknar fysisk tröghet. När andelen sådan produktion ökar blir nätet mer känsligt för snabba förändringar.

Avveckling utan ersättning

När reaktorer stängdes fanns ingen färdig lösning för hur deras systemfunktioner skulle ersättas. Det fanns inga storskaliga planer för synkrona kompensatorer, ingen tydlig strategi för frekvenshållning i ett mer väderberoende system och inga beslut om hur effektbalansen i södra Sverige skulle säkras långsiktigt.

I stället antogs att ny produktion automatiskt skulle fylla tomrummet. Att el är el, oavsett hur den produceras. Det är här systemfelet blir tydligt. Produktion och systemfunktion är inte samma sak.

Från robusthet till sårbarhet

Konsekvenserna av detta märks inte i genomsnitt, utan i extrema lägen: vid hög belastning, låg vind eller snabba förändringar i nätet. Med minskad svängmassa blir frekvensavvikelser snabbare och kraftigare. Det kräver fler och snabbare ingripanden från systemoperatören. Det kräver reservkapacitet som måste hållas tillgänglig, även om den sällan används. Det kräver stödtjänster som inte behövdes tidigare.

Alla dessa åtgärder kostar pengar. Men de syns sällan som en del av energipolitiken. De hamnar i nätavgifter, i stödsystem och i ökade riskpremier för investeringar.

Efterhandslösningar i stället för systemdesign

I efterhand har olika tekniska lösningar presenterats för att hantera problemen: batterier, stödtjänster, flexibilitetsmarknader och nya regler för frekvenshållning. Alla dessa kan bidra marginellt, men ingen av dem ersätter den grundläggande stabilitet som planerbar, synkron produktion gav.

Detta är skillnaden mellan att bygga ett system och att lappa ett som redan har försvagats. När grundstrukturen tas bort tvingas man kompensera med allt mer komplexa och kostsamma lösningar.

Ett beslut som band framtiden

Det avgörande är att kunskapen om elsystemets behov av stabilitet fanns när besluten fattades. Ändå avvecklades kärnkraften utan att systemkraven adresserades. Det visar att besluten inte togs utifrån hur systemet faktiskt fungerar, utan utifrån en förenklad bild av energi som något utbytbart.

I nästa del blir konsekvenserna tydliga på marknadsnivå: hur ett system med minskad stabilitet och ökad osäkerhet blir dyrare, mer volatilt och svårare att planera – för hushåll, industri och stat.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är del 3 av 5 i serien ”När kärnkraften försvann”. Del 4 publiceras fredagen den 6 februari.