Del 4: Den nya väljarkartan – hur svensk socialdemokrati fick en ny bas

Ett politiskt parti är aldrig bara en idé. Det är en sociologisk organism som växer, förändras och överlever beroende på var den får sin näring. För socialdemokratin i Sverige var denna jordmån i nästan hundra år arbetarklassen i industrin, i kommunerna utanför storstäderna, i tjänstesektorn och i de breda löntagargrupperna som kände att välfärdsstaten var deras gemensamma projekt.

Men under första decenniet av 2000-talet började dessa grupper långsamt dra sig bort. Det började inte som öppna protester eller stora opinionsskiften. Det började som en känsla av att partiet inte längre talade deras språk, att prioriteringarna förändrats, att den politiska berättelsen inte längre handlade om deras liv.

När detta sker märks det sällan i ett val direkt. Det märks i en förändrad hållning – ett sätt att prata om politiken som skiljer sig från partiets centrum.

Det var i dessa sprickor som Sverigedemokraterna växte fram. Och lika avgörande: i samma sprickor började Socialdemokraterna finna en ny väljarkår som inte hade varit en del av dess historia tidigare.

Här förändras berättelsen om både svensk politik och socialdemokratin. Det är detta del 4 handlar om: förskjutningen av den sociologiska basen, och hur den förändringen i praktiken gjorde en dansk kurs omöjlig.

När storstädernas förorter blev socialdemokratins nya kärna
I takt med att arbetarklassen rörde sig bort från Socialdemokraterna började en annan grupp röra sig mot partiet: boende i storstädernas utsatta områden, framför allt i Stockholms, Göteborgs och Malmös ytterområden. Denna rörelse märkes tydligast i valstatistiken från 2010-talet, där S gick kraftigt fram i områden präglade av hög migration, låg sysselsättning och svag etablering.

Det paradoxala var att Socialdemokraterna samtidigt gick tillbaka i just de grupper som en gång definierade partiet. Industrikommuner, tidigare röda kommunhus, klassiska LO-områden – många började rösta på SD eller lägga sina röster på soffan. S hade alltså växande stöd i områden där väljarna var beroende av välfärdssystemet, men förlorade stöd i områden där välfärden finansieras. Det var ett fundamentalt tecken på att partiets identitet höll på att förändras.

Denna nya bas var inte en sociologisk detalj. Den förändrade hela partiets inre logik.

I de nya väljargrupperna fanns ofta andra värderingspaket än i den historiska arbetarklassen: en annan syn på migration, en annan syn på statens roll, en annan syn på kollektiv lojalitet, och ibland värderingar som stod långt från den klassiska socialdemokratiska berättelsen om sekularism, jämställdhet och arbetslinje.

Detta gjorde det ännu svårare för S att förhålla sig till dansk politik. Dansk S byggde sitt projekt på majoritetskulturens normer. Svensk S blev alltmer beroende av minoritetskulturernas röster.

Partiets verklighet börjar spegla sina nya kärnområden
När ett parti får en ny bas förändras det långsamt men oåterkalleligt. Det handlar inte om att politiker ändrar sig över en natt, utan om att de människor de möter i kampanjer, valrörelser och vardagsliv förändras. Det handlar om vilka frågor som kommer upp på medlemsmöten, vilka perspektiv som lyfts i interna samtal, vilka konflikter som uppstår i gräsrötterna.

För Socialdemokraterna under 2010-talet blev det alltmer tydligt att partiets nya stabilitet i valmatematiken byggde på höga röstandelar i storstädernas ytterområden. Det var en logik som drog partiet i en riktning där migrationspolitiken inte kunde skärpas för mycket, där språk- och kulturkrav var känsliga, och där trygghetspolitiken ofta utgick från helt andra premisser än i kommuner där SD nu var största parti.

Den danska utvecklingen hade gått åt motsatt håll. Dansk S hade korrigerat sin politik för att återta sina traditionella väljare. Svensk S korrigerade sin politik för att hålla samman en ny bas med helt andra intressen.

Resultatet blev en allt djupare asymmetri mellan parti och land.

När partiets karta inte längre matchar landets karta
Det mest fascinerande med denna period är att Sverige nu hade två kartor som inte längre gick att lägga ovanpå varandra: den demografiska kartan och den politiska.

I den demografiska kartan var Sverige på väg mot större skillnader mellan stad och land, mellan centrum och periferi, mellan hög sysselsättning och låg sysselsättning. I den politiska kartan såg Socialdemokraterna fortfarande sig själva som ett brett folkrörelseparti. Men själva fundamentet var redan förskjutet.

Partier formas av sina starkaste områden. För dansk S var de starka områdena fortfarande arbetarkommuner, landsbygdens städer och industriella kärnregioner.

För svensk S var de starkaste områdena nu stadsdelar där:

Det är detta skifte som gör en dansk kurs omöjlig i Sverige: ett parti som är beroende av en helt annan sociologisk verklighet än den danska kan inte kopiera dansk politik utan att förlora sin egen bas.

När arbetarrörelsen tappar arbetarna
Det mest symboliskt laddade ögonblicket i denna utveckling var när LO slutade vara en garant för socialdemokratins väljarstöd. Det var tidigare ett nästan mekaniskt samband: LO-medlemmar röstade på S eftersom S representerade deras materiella och kulturella intressen.

Men i takt med att LO-medlemmar gick till SD och S fick sitt stöd från grupper långt utanför arbetsmarknadens kärna, förlorades den funktionella kopplingen mellan partiet och den grupp det var skapat för. Det fanns nu socialdemokrater utan jobb – och arbetare utan socialdemokrati.

Den danska arbetarrörelsen stod inför samma hot, men hann agera. Den svenska gjorde det inte. Och skillnaden kan sammanfattas så här:

Danmark behöll sitt demografiska hjärta. Sverige fick ett nytt.

När värderingskonflikten blir strukturell
I det nya väljarlandskapet blev svensk socialdemokrati allt mer bundet till grupper som i regel var positivare till migration än befolkningen i stort. Samtidigt förlorade partiet väljare i områden där migrationens konsekvenser var som mest påtagliga.

Detta skapade en värderingskonflikt som inte går att lösa inom ett parti: Ett parti kan justera sin retorik. Det kan skärpa sin politik.

Men det kan inte ändra sin sociologiska bas utan att ändra sig självt.

Det är detta som gör att Socialdemokraterna i Sverige, trots skärpningar och ny retorik, fortfarande inte kan föra en politik som liknar dansk S. För i Danmark sammanfaller partiets bas med den majoritetskultur som definierar samhällets normer. I Sverige sammanfaller partiets bas med de områden där normerna skiljer sig mest från majoriteten.

När politik blir demografi — och demografi blir politik
Den kanske mest förbisedda faktorn i svensk politik är att välfärdsstatens legitimitet bygger på att människor upplever att de ingår i ett ömsesidigt projekt. I områden där många står långt från arbetsmarknaden och lever på transfereringar skapas en helt annan syn på politikens roll. Det är inte en moralisk fråga — det är en sociologisk.

Ett parti som bygger sitt stöd på grupper med svag etablering får ett annat förhållningssätt till krav, normer, arbetslinje och migration än ett parti som bygger sitt stöd på industriarbetare eller tjänstemannamedelklass.

Detta är inget unikt för Sverige. Det är universellt. Men i Sverige sammanföll denna rörelse med att ett nytt parti – SD – tog över all den mark som S övergav.

Det som i Danmark blev en korrigering blev i Sverige en sociologisk växling.

Den avgörande insikten: Socialdemokraterna i Sverige och Danmark representerar nu olika länder på väldigt olika sätt
Efter del 4 står det klart att skillnaden mellan länderna inte längre är politisk, inte längre ideologisk, utan sociologisk. De två partierna har numera helt olika väljarbaser, och dessa väljarbaser lever i olika världar.

Svensk S representerar i hög grad storstädernas minst etablerade grupper, ofta med migrationsbakgrund, ofta med svag arbetsmarknadsförankring. Dansk S representerar fortfarande arbetarklassen och den breda mitten.

Det är därför dansk politik om sammanhållning, krav och stramhet är politiskt möjlig – ja, nödvändig – för dansk S. Och det är därför samma politik är politiskt omöjlig – ja, självdestruktiv – för svensk S.

Slutsats: Den sociologiska låsningen är nu total
Del 4 visar att den socialdemokratiska divergensen inte längre går att förstå utifrån idéer eller retorik. Den är resultatet av två olika samhällen, två olika demografier, två olika verklighetsbilder.

Dansk S har kvar sitt historiska folk. Svensk S har fått ett nytt. Därmed kan de inte längre bli varandras spegel. De representerar inte samma land.

I del 5 avslutas serien med just den insikten: att socialdemokratins framtid i Sverige och Danmark nu pekar åt helt olika håll — inte för att de vill det, utan för att deras samhällen kräver det.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är del fyra av fem i serien ”När Norden skildes åt”. Del 5 publiceras fredag 26 december.