Del 5: Efterspel – lögnen, tystnaden och de oönskade konsekvenserna

Efter 2015 följde en märklig period i svensk offentlighet. Å ena sidan stod det uppenbart att landet hade gått igenom något historiskt – något som varken politiker, myndigheter eller medier hade varit förberedda på. Å andra sidan talade nästan ingen om varför man inte hade varit förberedd. Fokus hamnade på hantering, inte orsaker. På framåtblickande ansvarstagande, inte bakåtblickande analys.

Det var en efterkrisretorik utan efterkrisanalys.

När politiker sa ”vi kunde inte veta” fick påståendet i många fall stå oemotsagt, trots att det inte stämde. Myndigheter satt på information. Kommuner rapporterade. Akademin skrev. Polis och socialtjänst slog larm i sina respektive system. Det fanns inga faktiska kunskapsluckor i betydelsen ”avsaknad av information”.

Men det fanns omfattande kommunikationsluckor – och dessa var i hög grad skapade av hur kunskap hade hanterats under åren innan.

Det som i den offentliga historieskrivningen beskrevs som okunskap var i själva verket resultatet av val. Val att inte mäta. Val att inte publicera. Val att inte ställa frågor. Val att betrakta obekväma fakta som politiskt riskabla. När ett samhälle vänjer sig vid att information kan få fel politisk effekt blir okunskap inte ett tillstånd av brist – utan en strategi.

Konsekvensen blev att när verkligheten väl trängde in gjorde den det i ett offentligt samtal som saknade språk, begrepp och analytiska verktyg för att förstå det som skedde. Därför kom 2015 att framstå som en sorts naturkatastrof: något som ”hände” Sverige, snarare än något Sverige aktivt hade valt genom sina beslut, sina prioriteringar och sin informationskultur.

Här blir mediernas roll återigen central. När journalister i efterhand försökte förklara vad som skett utgick de ofta från samma begränsade verktygslåda som präglat rapporteringen under åren innan. Fokuset hamnade på känslomässiga berättelser, individuella öden och kontrasterande exempel. Det strukturella – skolans belastning, rättsväsendets försvagning, kommunernas ekonomiska utveckling, gängrekryteringens acceleration – lyftes fram i mindre utsträckning.

Det här var inte ett resultat av illvilja utan av en journalistisk kultur som under lång tid vant sig vid att känslighet skulle undvikas och att risker för politisering skulle minimeras. Men konsekvensen blev densamma: stora samhällsförändringar förklarades som nyheter när de i själva verket hade varit synliga i flera år.

När gängkriminaliteten accelererade beskrevs den som ”ny”, trots att polisens interna rapporter visat på utvecklingen under lång tid. När välfärdssystemen knakade i fogarna talades det om ”oväntade” problem, trots att kommunernas budgetprognoser pekat i samma riktning i nästan ett decennium. När skolsystemet stod inför en elevsammansättning utan historiskt motstycke började diskussionerna först långt efter att trenderna var etablerade.

Men de största konsekvenserna var samhälleliga, inte kommunikativa.

Skolsystemet stod inför en elevsammansättning och ett kunskapstapp som, enligt många professionella bedömare, gått att förutse. Det hade kunnat mildras. Det hade kunnat planeras för. Men det gjordes inte.

Rättsväsendet stod inför en ny form av kriminalitet – hierarkisk, klanbaserad, territoriell – utan att staten fullt ut erkände problemets karaktär.

Välfärdssystemen stod inför en demografisk förändring som politiken visste var på väg, men som sällan kommunicerades öppet.

Kommunerna stod inför ekonomiska underskott som många aktörer visste riskerade att accelerera, men som länge kallades något annat – ”tillfälliga utmaningar”, ”ökad komplexitet” – termer som snarare dolde än belyste mönstren.

Det är här den demokratiska avvikelsen blir tydligast: när väljarna ville ha minskad migration ville politiken öka den; när verkligheten krävde anpassning krävde politiken lojalitet; när myndigheter varnade tolkades varningarna som problematiska; när medier borde ha granskat förskönade de ofta bilden.

Det som följde var inte bara en systemkris. Det var en förtroendekris – en djup och långvarig sådan.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den sjätte i en serie om tio.