lördag 7 februari
Den svenska energikrisen är inte resultatet av en olycklig kombination av yttre händelser. Den är följden av en beslutsmodell som monterade ned fungerande system innan ersättande strukturer fanns på plats – och som ännu inte fullt ut har erkänts.
Efter fyra delar av teknisk, institutionell och ekonomisk genomlysning återstår den avgörande frågan: varför korrigerades inte kursen när problemen blev synliga?
Svaret ligger inte i brist på kunskap, utan i hur politiska och institutionella system hanterar prestige, ansvar och erkännande av fel – samt i en marknadsdesign som belönar kortsiktiga kilowatt men inte långsiktig systemförmåga.
När system möter berättelse
Energipolitik är ett område där konsekvenser inte låter sig skjutas upp. Ett elsystem fungerar eller fungerar inte. Det går inte att kompensera bristande stabilitet med ambition eller goda intentioner. Ändå har svensk energipolitik under lång tid formats mer av berättelser än av systemkrav.
Besluten att avveckla kärnkraft vilade på en föreställning om att ny produktion automatiskt skulle ersätta gammal, att marknaden skulle anpassa sig och att tekniken snabbt skulle lösa de problem som uppstod. När detta inte skedde flyttades fokus: från systemdesign till krishantering, från helhet till åtgärder i efterhand.
De stora gröna satsningarna
Samtidigt som elsystemet blev mer instabilt lanserades allt mer ambitiösa industriprojekt.
Batterifabriker, grönt stål och elektrifiering av värdekedjor presenterades som framtidens tillväxtmotorer. Gemensamt för dem är ett enormt behov av stabil, fossilfri el – just den typ av kapacitet som först monterades ned.
Det skapade en paradox: industripolitiken byggdes ovanpå ett energisystem som redan var ansträngt. Riskerna ökade, men de bars inte av marknaden ensam. Staten gick in med garantier, stöd och politiskt kapital. När kalkyler spricker flyttas ansvaret ytterligare ett steg bort.
Tyskland – erkännandet i efterhand
I Tyskland har samma beslutsmodell redan nått ett senare stadium. Kärnkraften avvecklades av politiska skäl, utan fungerande ersättning. Kostnaderna skenade, beroendet av dyr reservkraft ökade och systemstabiliteten försämrades. Under lång tid försvarades besluten med argument om nödvändighet och moral. Men till slut blev konsekvenserna för tydliga för att bortförklara.
Sverige före erkännandet
Sverige befinner sig i ett tidigare skede av samma process. Problemen är synliga, men förklaras ofta som tillfälliga. Elpriserna varierar, men anses bero på omvärlden. Stödsystemen växer, men beskrivs som övergångslösningar. Grundfrågan – varför stabil kapacitet avvecklades innan ersättning fanns – undviks fortfarande.
En beslutsmodell, inte ett enskilt misstag
Det är frestande att peka ut enskilda beslut eller aktörer. Men förklaringen ligger djupare: i en beslutsmodell där konsekvensanalys ersattes av målformuleringar, där systemkrav underordnades symbolik och där ansvar diffunderade mellan politik, bolag, myndigheter och marknadsdesign.
Vad som hade kunnat göras annorlunda
Alternativet var inte att avstå från omställning. Alternativet var att genomföra den i rätt ordning: behålla fungerande kärnkraft tills ersättande system var på plats, väga stabilitet, svängmassa och effekt lika högt som energimängd och låta teknisk verklighet sätta ramarna för politiska ambitioner.
Vems nytta ska ägarstyrningen maximera?
Här finns en sista, obekväm kärnfråga: vilket uppdrag ska ett statligt energibolag egentligen ha? I dag mäts Vattenfall i praktiken på finansiell avkastning.
Men det finns inget tydligt mål som säger: leverera billig och stabil el till hushåll och industri, så att Sverige behåller internationell konkurrenskraft. Om staten vill ha systemnytta kan den inte bara kräva avkastning; den måste också definiera uppdraget – och vara beredd att bära kostnaden för att optimera nationell nytta snarare än bolagets resultat.
Facit
Sveriges energiproblem är därför inte en följd av otur. De är följden av medvetna vägval inom en modell som prioriterade signalvärde framför systemfunktion och som saknade en aktör med helhetsansvar. Frågan är inte om denna insikt kommer att erkännas fullt ut även i Sverige. Frågan är när – och till vilken kostnad.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är sista delen av 5 i serien ”När kärnkraften försvann”.
