Del 5: Två socialdemokratier, två verklighetsbilder, två framtider

I efterhand ser vi gärna historien som logisk, men förändring sker sällan logiskt. Den sker skikt för skikt, genom små förskjutningar som först verkar obetydliga. I Norden trodde många länge att Sverige och Danmark skulle fortsätta röra sig tätt tillsammans politiskt. De var ett politiskt syskonpar – för lika, för integrerade, för sammanlänkade genom historia och kultur för att glida isär.

Ändå har just det hänt. Och inte bara i migrationspolitiken, utan i synen på samhällskontraktet, på statens roll, på krav, på rättigheter, på medborgarskapets innehåll.

I dag är skillnaden mellan svensk och dansk socialdemokrati så stor att de i praktiken är olika politiska traditioner. Det är inte längre två partier i samma idéfamilj. Det är två uttryck för två helt olika samhällen. Del 5 handlar om vad detta betyder – inte bara för de två partierna, utan för de två länderna.

När en liknande historia leder till två helt olika nutider
Dansk och svensk socialdemokrati byggdes kring samma princip: att ett modernt samhälle kräver stabilitet, ordning, ett starkt arbete, en välfärdsstat som bygger på ömsesidighet och ett slags vardaglig moral där man hjälps åt. Skillnaden är att Danmark lyckades bevara de samhällsförutsättningarna – Sverige gjorde det inte.

Varför?

Den danska vägen var en anpassning till väljarnas upplevelser. Den svenska vägen blev en anpassning till en moralisk självbild. Den danska socialdemokratin behöll sin bas, och med den behölls möjligheten till kursändring. Den svenska socialdemokratin bytte bas, och med den förlorades samma möjlighet.

När arbetarklassen slutade vara kärnan i svensk socialdemokrati förlorade partiet både sin historiska uppgift och sin sociologiska kompass. Den danska socialdemokratin bevarade båda – och kunde därför återuppfinna sig själv utan att behöva överge sig själv.

Samma partinamn – men två helt olika identiteter
Det socialdemokratiska projektet i Sverige är i dag en försök att hålla ihop en koalition av grupper som har mycket lite gemensamt: storstädernas minst etablerade grupper, högutbildade tjänstemän i innerstäderna, offentligt anställda i välfärdssektorn och vissa kvarvarande delar av äldre väljare.

Det danska projektet är något helt annat: en stor och relativt homogen blockfråga där arbetare, breda mittenväljare och äldre generationer står bakom en politik som betonar ansvar, sammanhållning, arbetslinje och kulturell kontinuitet.

De två socialdemokratierna har alltså helt olika samhällsvisioner, därför att de måste leverera politik till helt olika befolkningssegment. Det gör en svensk kopia av dansk politik omöjlig – och en dansk kopia av svensk politik otänkbar.

Två partier med samma namn, men inte längre med samma syfte.

När välfärdsstaten kräver olika saker i olika länder
Ett centralt tema i serien är att välfärdsstaten inte bara är en budgetpost. Den är en kultur. Den kräver en viss grad av ömsesidighet, ett språk, gemensamma normer och en känsla av att systemet är byggt av ”oss”. Danmark har upprätthållit dessa förutsättningar genom att kontrollera migrationens storlek, ställa krav och insistera på integrationens riktning.

Sverige gjorde länge tvärtom. Man utgick från att välfärden skapar sammanhållningen – inte tvärtom. Den svenska modellen har därför blivit allt mer kostsam, fragmenterad och svår att legitimera politiskt. När en stor del av befolkningen står utanför arbetsmarknaden, språket, myndighetskontakten och de gemensamma normerna uppstår ett demokratiskt problem: välfärdsstaten tappar sin förankring.

Danmark har undvikit detta genom att skydda sin välfärdsmodell från just denna typ av belastning. Inte av illvilja, utan av insikt: välfärden är inte bara generositet, den är en institutionell form av gemenskap. Socialdemokratin i Danmark förstod detta tidigt. Socialdemokratin i Sverige kunde aldrig agera därefter.

När moral ersätter mekanismer
En återkommande fråga i svensk politisk kultur har varit varför svensk debatt ofta moraliserar frågor som i andra länder betraktas som mekaniska. Migration, integration och brottslighet blir i Sverige frågor om värderingar, medan de i Danmark är frågor om samhällsfunktioner.

Detta är ingen slump. Det är ett uttryck för den sociologiska förskjutningen.

När en stor del av ett partis väljare har en identitet nära knuten till migrationens försvar blir migrationskritik ett hot, inte ett politiskt förslag.

När samma parti är beroende av koalitionspartners som använder moral som politiskt verktyg blir rationalitet nästan omöjlig. Danmark hade däremot kvar en väljarkår som definierar samhälle utifrån funktion, inte värderingsmarkörer. Det är därför dansk politik ibland uppfattas som hård.

I själva verket är den bara konkret.

Och det är därför svensk politik ofta uppfattas som vag. I själva verket är den bara splittrad.

Två olika framtider formas av två olika verklighetsbilder
I Danmark är politiken förutsägbar. Partierna tävlar om vem som bäst bevarar ett samhälle som danskarna känner igen. I Sverige är politiken konfliktfylld, eftersom samhällsmodellen inte längre delas av alla. Det gör politiken mer volatil, mer moraliserande, mer identitetsdriven.

Det är också därför Sverige har en mer polariserad opinion, medan Danmark har en mer stabil sådan. I Danmark diskuteras hur mycket mer man bör skärpa. I Sverige diskuteras huruvida man över huvud taget får diskutera. Denna skillnad är i grunden inte politisk.

Den är epistemologisk: man lever i olika tolkningar av verkligheten.

Finns det en väg tillbaka?
Det är frestande att tro att svensk socialdemokrati kan göra som dansk S och återerövra sin gamla arbetarklass. Men del 4 visade varför detta är sociologiskt osannolikt: man skulle behöva förlora sin nuvarande bas för att återvända till sin gamla. Det skulle innebära att partiet krymper innan det kan växa. Inget stort parti gör frivilligt en sådan manöver – det skulle kräva ett existentiellt nederlag. Danmark behövde aldrig göra denna offerrörelse. Sverige måste göra den – men har inte kapaciteten.

Den danska vägen är därmed stängd för Sverige.

Det svenska socialdemokratiska projektet måste bygga sin framtid på något annat: en ny idé om samhällskontraktet, en ny väljarbas och en ny identitet som ännu inte formulerats.

Norden skildes åt — och kommer inte återförenas politiskt
När man ser hela serien tillsammans står tre saker klara:

För det första: Sverige och Danmark stod inför samma verklighet men gjorde olika val.

För det andra: Valen byggde inte på moral eller kultur, utan på strukturer, sociologi och politikens mekanik.

För det tredje: Framtiden för de två länderna är nu irreversibelt olika.

Danmark valde en väg där välfärdsstaten skyddas genom krav, sammanhållning och en nära relation till arbetarklassen. Sverige valde en väg där välfärdsstaten breddades utan att dess institutioner förstärktes – och där socialdemokratin kom att förlora den grupp den en gång byggde landet med.

Detta är inte en värderingsdom. Det är en historisk slutpunkt.

Två partier som en gång var tvillingar är i dag främlingar. Två samhällen som en gång såg sig själva i varandra har fått olika horisonter. Och när historien en gång splittrat två vägar på detta sätt, är det inte genom imitation de återförenas — utan genom att varje land finner sin egen anpassning till den värld som kommer.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den sista av fem i serien ”När Norden skildes åt”.