Den förbjudna politiska frågan

För 15 år sedan skedde något intressant med svensk drogpolitik. Det som verkade som ett tryggt konsensus började spricka i fogarna. Flera debattörer ifrågasatte varför Sverige har Europas hårdaste droglagar, när de inte fungerar – i alla fall inte om målet är att färre ska knarka.

Trots att Sverige sedan flera decennier har skärpt lagarna, mer och mer och mer, så har drogbruket ökat, och även dödligheten – den blev den högsta i hela EU.

Jag skrev 2010 min första debattartikel i just detta ämne och blev inbjuden till SVT Debatt, som också öppnade upp för en bredare diskussion i ämnet. Det blev en synnerligen het debatt som satte igång väldigt mycket mer diskussioner i allehanda fora. Själv vill jag bara förespråka skademinimering, och att man ur ett rent pragmatiskt perspektiv kan vara för en liberalisering av lagstiftningen, även om man hatar allt vad droger står för – eller kanske just därför.

Under några år publicerade mängder av artiklar och tv-debatter, men sedan tog det slut. Det blev knäpptyst. Locket lades på, och ingen ville tala om det. Och så förblev det.

Drogpolitiken är alltjämt ett enormt tabu. Det har blivit den förbjudna politiska frågan. Trots att till och med Folkhälsomyndigheten – som våra politiker ofta refererat till som trovärdig auktoritet under covidpandemin – har hävdat att det vore bra att åtminstone göra en utvärdering av svensk droglagstiftning. Men då säger politikerna nej. Då blir Folkhälsomyndigheten plötsligt irrelevant.

Därtill blir politiker som uttrycker en önskan om en utvärdering fort strukna från valsedlar. Om de skulle våga antyda något i liberaliserande riktning blir de uppkallade för en tillrättavisning, och sannolikt utfrysta. Drogfrågan har alltså en synnerligen mystisk särställning i svensk politik, och ingen kan riktigt förklara varför.

Vissa små förbättringar har förvisso skett, som de så kallade sprutrummen där personer med beroende har nära till vården och risken för dödliga överdoser minskar, dessutom ett fåtal smärtpatienter fått cannabisbaserad medicin. I dag finns även forskning på hur psykedelika bland annat kan bota djup depression. Men sedan är det stopp.

Så vad är alternativen? Om man studerar andra länder, såsom Portugal där man redan 2001 helt avkriminaliserade alla droger för privat bruk, så finner man väldigt tydliga konsekvenser. Stora resurser har flyttats från polis och rättsväsende till sociala instanser, med ambitionen att rehabilitera personer med problematiskt drogberoende. En mer human politik, alltså. Det allmänna bruket har ökat något, men å andra sidan har dödsfallen minskat drastiskt.

Från 2001 till 2018 minskade antalet personer i Portugal med heroinberoende från 100 000 till 25 000. Antalet hiv-smittade genom smutsiga nålar minskade med 90 procent. Och det finns många fler exempel på positiva konsekvenser av en mer human politik. Under samma period (2022) som Sverige hade mer än 1200 drogrelaterade dödsfall hade Portugal 80.

Det är dags att ta upp den här diskussionen igen, i alla fall om vi vill minska skadorna av droger, snarare än att bara moralisera, skrämma och straffa. Vi ligger långt efter omvärlden i denna fråga.

Det gjordes nyligen ett försök i SVT:s Politikbyrån, och politikern Niels Paarup-Petersen (C) var modig nog att ta upp frågan igen. Det ska väl till en dansk för att våga lyfta på locket. Vi får se om det leder till något, eller om politikerna fortsätter att låtsas att den förbjudna grytan inte finns. Jag gör i alla fall ett försök att bidra till ett öppnare debattklimat.

Carl Johan Rehbinder är frihetlig humanist, klassisk liberal, partipolitiskt obunden bildskapare, berättare och relationspedagog.