Den gode, den onde eller en ny Trump?

Den förväntade republikanska uppställningen på valsedeln vid generationsskiftet efter Donald Trump i valet 2028 är JD Vance som presidentkandidat med Marco Rubio som vice. Även Trump har gett uttryck för det, men utan inbördes rangordning.

Vance tycker säkert att det är en utmärkt idé. Vicepresidenter ligger traditionellt också bra till för att ta över, och har gjort så av egen kraft vid tio tillfällen och vid ytterligare fem när företrädaren fallit ifrån av andra skäl, exempelvis när John F Kennedy mördades 1963 och Richard Nixon tvingades avgå efter Watergate 1974. 

George H. W. Bush var lojal vicepresident bakom Ronald Reagan i två mandatperioder innan han vann 1988. Joe Biden hade väntat åtta år i Barack Obamas skugga när han tog hem segern 2020, efter en lucka på fyra år under Trumps första period.

Vicepresidenter håller ofta en låg profil, bland annat för att den sittande presidenten kör sitt eget race och inte vill dela med sig av strålkastarljuset. Biden var sidsteppad av Obama och gav för egen del inte Kamala Harris något större svängrum. 

I presidentvalet 2024 straffade det sig. När Biden gick in i demensväggen var Harris okänd och saknade en egen politisk profil. Trump lyckades med det omöjliga och tog tillbaka makten. 

JD Vance passar inte in i det mönstret. Han framstår som en vildhjärna och uppträder med presidentens goda minne som Trumpadministrationens provokatör nummer ett, som förra året vid säkerhetskonferensen i München. Ett par veckor senare pucklade han och Trump på Volodymyr Zelenskyj i Vita huset.

Redan i mars 2025 åkte Vance också till Grönland med Airforce 2 – på en så kallad turistresa – för att tillsammans med sin fru titta på en hundspannstävling. Men han besökte också den amerikanska rymdbasen Pituffik Space Base (tidigare Thulebasen) och talade sig varm om USA:s behov av ökad militär närvaro i Arktis. 

I början av februari i år förhandlade han på Trumps uppdrag med grönländska och danska representanter i Washington om öns framtida status. Tills vidare står frågan och stampar. Med danska ögon kvarstår hotet ograverat.

När Vance mer än gärna tycks ikläda sig rollen som den onde i Trumpadministrationen uppträder Marco Rubio med samma självklarhet som den gode. Utrikesministern gör ett resonabelt och balanserat intryck och uttalar sig med mindre bokstäver. Vid årets Münchenkonferens betonade han samhörigheten mellan USA och Europa. Vad det är värt går inte att veta.

Officiellt har varken Vance eller Rubio klivit på presidentracet. Vance håller masken. Rubio har låtit förstå att han inte tänker kandidera om Vance gör det.  Ändrar han sig kan det bli en stenhård strid när republikanernas primärval inleds efter årsskiftet 2028. 

För den som vill söka stöd och positionera sig bakom kulisserna närmar sig tidpunkten snabbt. Trumps eget inflytande över processen avgörs vid mellanårsvalet i november. Blir det en framgång kan han peka på vem han vill. Om republikanerna åker på stryk avtar det i takt med varje mandat som går förlorat.

På bettingsajterna leder Vance med betryggande marginal. Rubio är lika klar tvåa. Tidigare utrikesministrar har vunnit presidentval vid sex tillfällen genom åren. Det senaste – och misslyckade – försöket var när Hillary Clinton gick på pumpen mot Trump 2016. 

En dark horse och högoddsare är Trumps son Eric Trump, till vardags verksam i ledningen för familjeimperiet Trump Organization. I vaga ordalag har han antytt att han kan komma att kandidera och att han ”aldrig skulle utesluta det”.  

En omständighet i sammanhanget är att hans hustru Lara Trump, programledare på Fox, arbetade för Donald Trumps kampanjer både 2016 och 2020. Hon var vice ordförande i den republikanska valkommittén när han vann 2024. Om sonen gör om den bravaden skulle det ta Trumpdynastin in i en ny politisk era.

Mot det talar att Eric Trump aldrig har sysslat med politik. Det hade å andra sidan aldrig Trump den äldre heller. 

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent