Den gröna guldgruvan
I skuggan av de annalkande lokalvalen i Storbritannien pågår en omfattande omstöpning av landets gröna parti.
Vid en första anblick framstår Storbritanniens gröna parti, Green Party, som vilket europeiskt miljöparti som helst. Med rötter i 1970-talets gröna våg finns hippievibbarna alltjämt kvar. Partiledaren Zack Polanski dras ständigt med ett uttalande från sitt tidigare liv som hypnotisör, då han inför en reporter påstod att hypnos kunde användas för att förstora kvinnors bröst.
Men partiet ligger just nu före både Labour och Tories i opinionen. De gröna har uppenbarligen lockat till sig väljare från andra grupper än den gissningsvis ganska begränsade skara hypnoshippies som befolkar de brittiska öarna.
En fingervisning på varifrån väljarna kommer finns i Leeds. När en skäggprydd 44-årig revisor valdes in i stadsfullmäktige beskrev han sin framgång som en ”seger för Gazas folk”.
Att i ett val, som vanligtvis handlar om vägunderhåll och sophämtning, göra ett krig hundratals mil bort till valfråga kan framstå som märkligt. Men för Mothin Ali, den skäggprydde revisorn, gick det uppenbarligen vägen. 40 procent av väljarna i Alis valdistrikt är muslimer, främst med rötter i Pakistan och Bangladesh. De tillhör en etnifierad underklass, där röstning efter etniska och religiösa linjer är mer regel än undantag. Labourregeringens stöd till Israel har alienerat den väljargruppen. Och vakuum har en tendens att fyllas.
Samma sak skedde i februari, under ett fyllnadsval till underhuset i en Manchester-valkrets. Det gamla Labourfästet vanns med betryggande marginal av de gröna. Även där var den muslimska väljarbasen viktig – 30 procent av valkretsen tillhör samma etnifierade underklass som Mothin Alis koalition i Leeds.
Partiet verkar ha funnit en guldgruva. Ett år efter segern i Leeds belönades Mothin Ali med posten som vice partiledare. Att han under sin kandidatur vägrade svara på om han anser transkvinnor vara kvinnor, eller skriva under en deklaration till stöd för HBTQ-rättigheter – något alla andra kandidater gjorde – är ett tecken i tiden. Något som i vilket annat vänsterprogressivt sammanhang som helst vore politiskt självmord, var plötsligt legio. När det finns väljare att ragga flyger de identitetspolitiska principerna ut genom fönstret.
Förklaringen till denna allians finns i partiernas postkoloniala världsbild. Så länge man kan förenas i kampen mot den västliga hegemonin – symboliserat av Israel – spelar identitetspolitik mindre roll. Det är skälet till att Hamassympatisörer gång på gång återfinns i Vänsterpartiet. Samma mekanismer gör att en iransk regimflagga kan dyka upp bakom Magdalena Andersson (S) när hon talar för sina internationella vänstervänner i Barcelona.
Det lär komma en dag då vänsterakademikerna inser att deras nya väljarbas inte är jättetaggad på Prideflaggor och transrättigheter. Frågan är vad som händer då.
Filip Seiman är pressekreterare på Timbro
