Samtidigt som svenska beslutsfattare diskuterar ökade försvarsanslag, energisäkerhet och ett mer osäkert omvärldsläge, växer en insikt fram: konflikterna i Mellanöstern är inte längre geografiskt avlägsna. Deras effekter märks i Europa  och i Sverige  genom stigande kostnader, förändrade säkerhetsprioriteringar och ett mer polariserat offentligt samtal.

Bakom dessa konkreta konsekvenser finns dock en mer strukturell fråga som sällan får samma uppmärksamhet: varför tycks flera stater i regionen försvagas och kollapsa enligt ett liknande mönster?

Forskning från Carnegie Endowment for International Peace (CEIP) och International Crisis Group (ICG) pekar på ett återkommande fenomen, där parallella maktstrukturer växer fram inom staten. Det handlar om aktörer som verkar utanför de formella institutionerna men som gradvis tar kontroll över säkerhet, ekonomi och politiskt inflytande. Detta har observerats i Libanon, Syrien, Irak, Jemen och även i Iran. Resultatet är sällan ett abrupt sammanbrott. I stället sker en gradvis erosion där staten långsamt tappar sin funktionella kapacitet, tills den inte längre kan bära sina grundläggande uppgifter.

När man lämnar retoriken och ser på siffrorna framträder bilden tydligare. Enligt Världsbanken har ekonomin i Libanon krympt med omkring 40 procent sedan 2019, samtidigt som över 80 procent av befolkningen lever i fattigdom, enligt uppskattningar från FN. Valutan har förlorat mer än 90 procent av sitt värde, och explosionen i Beiruts hamn 2020, dokumenterad av Human Rights Watch (HRW), blev en konkret påminnelse om vad institutionell svaghet kan innebära i praktiken.

I Syrien har hundratusentals människor dödats sedan 2011 och över 12 miljoner tvingats på flykt enligt UNHCR, samtidigt som statens kontroll fragmenterats. I Jemen uppskattar OCHA att mer än 21 miljoner människor är i behov av humanitärt stöd, och UNICEF rapporterar att miljontals barn saknar tillgång till utbildning.

I Irak översteg oljeintäkterna 1 300 miljarder dollar mellan 2003 och 2022 enligt Internationella valutafonden (IMF) och OPEC, men trots detta kvarstår omfattande brister i infrastruktur och offentlig service. Även i Iran pekar rapporter från Reuters och IMF på ekonomiska utmaningar, inklusive valutaförsvagning och minskade reserver.

När dessa fall läses ihop framträder ett mönster som kan beskrivas i fyra återkommande steg: en ideologisk mobilisering som skapar legitimitet, en gradvis uppbyggnad av parallella maktstrukturer, en långsam institutionell erosion och slutligen ett sammanbrott när systemet utsätts för större påfrestningar. Det är inte en exakt modell som förklarar varje detalj, men den återkommer tillräckligt ofta för att fungera som analytiskt verktyg.

För Sverige är detta inte en abstrakt analys. Effekterna är redan närvarande. Försvarsutgifterna ökar i takt med ett mer osäkert Europa, energimarknader påverkas av regional instabilitet enligt International Energy Agency (IEA), migrationsmönster fortsätter att spegla konflikternas konsekvenser enligt Eurostat, och informationspåverkan kopplad till dessa konflikter bidrar till ett mer polariserat samhällsklimat. Stabiliteten i Mellanöstern är därmed inte längre en regional fråga, utan en del av Europas och Sveriges säkerhetspolitiska verklighet.

Om det stämmer att staters sammanbrott i dessa fall i stor utsträckning drivs av interna processer snarare än enbart externa faktorer, uppstår en avgörande fråga: hur identifierar man tidiga tecken på institutionell svaghet innan de blir irreversibla?

Det är en fråga som inte bara gäller Mellanöstern, utan varje samhälle som vill förstå hur stabilitet byggs och hur den kan gå förlorad.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill