I slutet av mars fällde Finlands högsta domstol, med röstsiffrorna 3-2, den tidigare kristdemokratiska ministern Päivi Räsänen för hets mot folkgrupp. I en skrift från 2004, återpublicerad 2019, behandlade hon frågan om homosexualitet ur ett bibliskt och klassiskt, kristet perspektiv. Detta är ju att utlevd sexualitet hör hemma i ett äktenskap mellan en man och en kvinna, och att alla andra sexuella uttryck är synd, något som skiljer människan från Guds plan och alltså något vi, av fri vilja, ska få förlåtna och försöka undvika.

Det finns många som har invändningar mot detta och uttrycker det offentligt. Och det finns inget demokratiskt land, det vill säga präglat av ett judiskt-kristet idéarv, där sådana invändningar är förbjudna. Lika lite som det finns något land där människor med hot om straff tvingas att läsa texter som Räsänens.

I den nu kriminella skriften uttalar sig Räsänen också som läkare om psykosociala faktorer i sexualiteten. Hon kallar homosexualitet för avvikelse, vilket det också, rent analytiskt, hette i sexualundervisningen när jag gick i skola på 1980-talet. Kanske kallas den inte så längre. Men det kan inte komma i närheten av ”hets”.

Avvikelse uttrycker ju i strikt mening en relation till något som är vanligare. Det är exempelvis en avvikelse, i relation till hela valmanskåren, att rösta på Kristdemokraterna. Liksom det är en avvikelse, i relation till majoritetsuppfattningen i både Sverige och Finland, att hysa Katolska kyrkans syn på sexualitet. Och jag var som europé en vandrande avvikelse i hudfärg när jag under ett halvår vistades i KwazuluNatal i Sydafrika. Sådana konstateranden sker genom en avläsning av det vanliga, det genomsnittliga, och måste följas av en uppmaning av ett hotfullt slag för att kunna vara hets. Om inte, skulle det bli omöjligt att överhuvudtaget publicera jämförelser av fakta och statistik.

Jag kan sedan inte bedöma Räsänens psykologiska argumentation. Kanske finns de med kunskap som kan argumentera emot. Men betyder det att hennes yttranden ska vara kriminella? Kanske gäller det bara sådant som rör sexualitet och sexuell identitet? Men varför i så fall den begränsningen? Det finns flera som offentligt med emfas hävdar att till exempel religiös tro kan likställas med psykisk störning, som Richard Dawkins och Sigmund Freud. Ska deras omdöme förbjudas? Om inte, vad är den stora artskillnaden mot Räsänens? Ja, annat än att hon talar om en betydligt mindre grupp än Dawkins.

Samtidigt med Räsänen-domen har en katolsk präst på Island offentligt anklagats för olaglig ”omvändelseterapi” när han erbjudit förbön för styrka – ungefär vad som i sekulär kontext uppskattas som ”styrkekramar” – till människor som frivilligt bett om andligt stöd i vad som ibland kan vara en kamp att leva efter den bibliska synen på kropp, relationer och sexualitet. Om fallet blir rättssak är i skrivande stund inte klart.

Från ett själavårdande perspektiv är saken helt likställd med vad annat som helst som en troende kan be om förbön för att få hjälp med. Om bön för någon som frivilligt önskar skulle vara ”kränkande” är ju religionsfriheten i dess mest begränsade form, friheten till sin egen religiösa tro, helt satt ur spel.

Gemensamt för dessa fall är att de tycks drivas av en trosuppfattning grundad på känslor, och känslor är ju flyktiga och kan vara något helt annat en annan dag; nämligen tron att varje framfört moraliskt omdöme aktivt måste sympatisera med alla tanke- och levnadssätt som någon eller några kan ha, på livets alla områden. Eller i alla fall inte öppet får vara kritiskt mot något tanke- eller levnadssätt som någon kan ha.

Sådan är nu den sekularistiska liberalismen, dominerande trosuppfattning i Norden i dag. För hantering av avvikelser från den, som ju både Räsänen och katolska präster är, räcker inte argument, utan krävs cancellering. Därmed inskränks yttrandefriheten, som skyddar en formell möjlighet, inte påbjuder sympati med allt som sägs. Vilka uppfattningar står på tur? 

Kanske var detta vad förre påven Franciskus såg när han i en intervju placerade in den moderna liberalismen bland totalitära ideologier. I alla fall är det en artskillnad mot en av liberalismens fäder, J.S. Mill, som försvarade yttrandefriheten med att den hjälper ett samhälle att kunna avvisa dåliga idéer och ge argument för goda.

När jag nu avslutar med bekännelsen att jag som präst undervisar troende, inte minst unga, i den katolska läran om relationer och sexualitet, och erbjuder förbön för någon som så önskar om Guds hjälp att kunna leva efter den, blir kanske denna text också snart kriminell?

Thomas Idergard är katolsk präst

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill