”Öppna era hjärtan”, vädjade Fredrik Reinfeldt sommaren 2014. När flyktingströmmen kulminerade hösten 2015 försäkrade Stefan Löfven att ”mitt Europa bygger inga murar”. Hundratusentals människor sökte sig hit – fler än något annat EU-land per capita. Men redan året därpå var budskapet det motsatta: Sverige behövde andrum.
Decemberöverenskommelsen och senare Januariavtalet låste parlamentet i ett moraliskt undantagstillstånd där väljarnas missnöje inte fick påverka politiken. Förtroendet föll.
Bo Rothstein har visat att Sveriges höga institutionella tillit byggde på en opartisk och meritokratisk förvaltning. Men den mellanmänskliga tilliten, tron att människor delar samma normer, kräver ömsesidighet och gemensamma regler. Det var den som började erodera.
Tillit som inte tålde påfrestningen
SOM-institutet visar att förtroendet för stat och myndigheter har legat relativt stabilt. Men den sociala tilliten – tron att de flesta går att lita på – började långsamt falla efter 2015, särskilt bland grupper med lägre utbildning och på landsbygden.
Peter Esaiasson och kollegor har visat att människor som följer reglerna men ser andra bryta dem utan konsekvens, tappar förtroendet både för människor och för systemet.
Bo Rothstein och Sören Holmberg har samtidigt påpekat att tilliten inte försvunnit utan blivit ojämlikt fördelad. Den är fortsatt hög bland etablerade grupper men betydligt lägre bland dem som står utanför samhällsgemenskapen. Sverige förlorade inte sin tillit – men den blev mer ojämn.
I kommuner med snabb befolkningsförändring föll den gemensamma normen om rätt och fel. Människor började låsa sina cyklar igen, installera kameror och tala om otrygghet där man tidigare talat om samhällsproblem.
Tillit kräver ömsesidighet. När allt fler upplevde att de bidrog, medan andra mest tog emot, försvann känslan av gemensamt ansvar. Sverige hade länge byggt sin identitet på universella ideal, men idealen fungerade bara i ett samhälle där nästan alla levde efter samma spelregler.
När medierna valde sida
Sveriges television och de stora dagstidningarna uppfattade populismens framväxt som ett hot mot den egna moralen. Journalistiken blev en kamp för det goda snarare än för sanningen. Fenomenet fick till och med ett namn – lying by omission – att tiga om fakta som riskerade att missförstås.
Forskning från Göteborgs universitet visar att svensk nyhetsrapportering under 2010-talet präglades av normativ lojalitet mot politiskt korrekta tolkningsramar. Artiklar som belyste migrationens baksidor mötte intern kritik, medan moraliserande krönikor belönades.
När Donald Trump 2017 nämnde Sverige i sitt berömda ”Last night in Sweden”-tal hånlog många. Men utanför landets gränser hade bilden redan börjat förändras. Franska, tyska och brittiska medier rapporterade om skjutningar, no-go-zoner och en tilltagande social oro. Sverige försökte kommunicera bort verkligheten, men världen såg vad som hände.
Instruktion 291 – när man slutade vilja veta
En symbol för denna period är Polismyndighetens instruktion 291 från 2015, där anställda uppmanades att inte redovisa brott med koppling till asylboenden i interna rapporter. Syftet sades vara att undvika felaktiga generaliseringar.
Dagens Nyheter avslöjade dokumentet i januari 2016 och debatten blev häftig. Men skadan var redan skedd. Allmänheten fick bekräftat att sanningen var sekundär. En stat som medvetet väljer bort information för att skydda sin egen bild har påbörjat förfallet av den tillit som gjort den möjlig.
Instruktionen var inte unik. Den passade in i en bredare förvaltningskultur där lojalitet mot politiska signaler vägde tyngre än professionell integritet. Myndigheter började agera kommunikativa snarare än informativa. Polisen talade om ”utmaningar” i stället för brott, Skolverket om ”olikheter” i stället för misslyckanden, Arbetsförmedlingen om ”inkludering” i stället för arbetslöshet.
Språket blev ett skyddsnät mot verkligheten.
Den politiska teatern
När den parlamentariska logiken låstes i blocköverskridande avtal blev politiken en teater för ansvar utan beslut.
Valet 2018 visade en väljarkår som rörde sig snabbt åt höger i migrationsfrågan, men politiken stod still. SOM-institutet hade redan före 2014 visat att en majoritet inte ville öka invandringen, men den linjen beskrevs som främlingsfientlig.
När regeringen till slut införde gränskontroller och tillfälliga uppehållstillstånd gjordes det utan erkännande av kursändringen. ”Sverige står fast vid sina värderingar”, hette det – men värderingarna hade redan vittrat.
