Efter turbulensen mår Nato bättre
Det skakade om i grunden när Trumpadministrationen skärpte tonen och meddelade att USA inte tänker försvara länder som inte gör rätt för sig.
Donald Trumps senaste Natomöte, före det i Haag, går tillbaka till december 2019 när alliansen var i gungning på allvar. Redan när ledarna samlades på lyxhotellet The Grove utanför London hängde smockan i luften.
Frankrikes Emmanuel Macron beskrev Nato som en "hjärndöd" och "dysfunktionell" organisation, där alla diskussioner handlade om pengar, inte om syftet med det transatlantiska försvarssamarbetet. Trump, som ägnat sin presidenttid åt hot om att lämna Nato, ryckte plötsligt ut till alliansens försvar och stämplade Macrons uttalande som "förolämpande, elakt och farligt."
"Bäst-före-datum kan gå ut även för försvarsallianser", skrev jag den gången. Drygt fem år senare ser läget betydligt ljusare ut för Nato. Att döma av toppmötet i Haag mår alliansen jämförelsevis riktigt bra.
Precis som standarden var under Trumps första presidentperiod, så har USA kört hårt med övriga medlemsländer inför Haagmötet. En avgörande skillnad är att USA inte explicit hotat med att lämna alliansen. En annan är att pressen på ökade försvarsutgifter varit ännu hårdare och på högre nivå, och att Europas länder – inte frivilligt men ställda mot väggen – har anpassat sig efter det.
Det skakade om i grunden när Trumpadministrationen skärpte tonen efter maktskiftet i Washington och meddelade att USA gör andra prioriteringar än försvaret av Europa, och inte tänker försvara länder som inte gör rätt för sig. Det fanns inte så mycket att välja på längre än att växla upp. När säkerhetsläget ser ut som det gör efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 finns det också en uppsjö meningsfulla uppgifter för en försvarsallians att ägna sig åt.
I Haag enades Natoländerna bakom USA:s krav på 3,5 procent av BNP i militära utgifter plus 1,5 procent i "försvarsrelaterade" kostnader, totalt fem procent, vilket är exakt vad Trump vill se på bordet. Må vara att det är till 2035, men med en första kontrollstation 2029, när Trump redan hunnit lämna sitt ämbete för andra gången.
Om Europa hade avvisat Trumps krav kunde Nato ha hälsat hem. Då hade USA lämnat alliansen åt sitt öde. Nu tycks det hotet vara avvärjt. Nato rullar vidare med nya försvars- och investeringsplaner, inklusive en jämnare och mer rättvis ansvars- och utgiftsfördelning mellan USA och övriga länder.
Natochefen Mark Rutte har navigerat med två mål för ögonen: att hålla Trump på gott humör och att förankra BNP-målen i Europa. Motsträviga europeiska länder har han lockat med ekonomisk tillväxt och fler jobb i försvarsindustrin. Vid sin avslutande presskonferens gav Rutte Trump äran för att Natoländerna nu är överens om att satsa mer för att öka den militära slagstyrkan.
Trump höll sig på mattan under toppmötet. Ombord på Air Force One på väg över Atlanten hade han diffust uttalat sig om artikel 5, om kollektivt försvar, kärnan i alliansfördraget. Väl på plats i Haag tonades detta ned. I mötesdeklarationen (Hague Summit Declaration) ställer sig samtliga länder i vanlig ordning bakom artikel 5 utan reservationer.
Resultatet av ett halvårs turbulens blev att Europa för första gången accepterar att betala vad det kostar att försvara sig mot Ryssland och andra fientligt sinnade stater, istället för att överlåta det åt amerikansk välvilja. När den polletten trillat ner gav det nytt liv åt Natosamarbetet.
Donald Trumps senaste Natomöte, före det i Haag, går tillbaka till december 2019 när alliansen var i gungning på allvar. Redan när ledarna samlades på lyxhotellet The Grove utanför London hängde smockan i luften.
Frankrikes Emmanuel Macron beskrev Nato som en ”hjärndöd” och ”dysfunktionell” organisation, där alla diskussioner handlade om pengar, inte om syftet med det transatlantiska försvarssamarbetet. Trump, som ägnat sin presidenttid åt hot om att lämna Nato, ryckte plötsligt ut till alliansens försvar och stämplade Macrons uttalande som ”förolämpande, elakt och farligt.”
”Bäst-före-datum kan gå ut även för försvarsallianser”, skrev jag den gången. Drygt fem år senare ser läget betydligt ljusare ut för Nato. Att döma av toppmötet i Haag mår alliansen jämförelsevis riktigt bra.
Precis som standarden var under Trumps första presidentperiod, så har USA kört hårt med övriga medlemsländer inför Haagmötet. En avgörande skillnad är att USA inte explicit hotat med att lämna alliansen. En annan är att pressen på ökade försvarsutgifter varit ännu hårdare och på högre nivå, och att Europas länder – inte frivilligt men ställda mot väggen – har anpassat sig efter det.
Det skakade om i grunden när Trumpadministrationen skärpte tonen efter maktskiftet i Washington och meddelade att USA gör andra prioriteringar än försvaret av Europa, och inte tänker försvara länder som inte gör rätt för sig. Det fanns inte så mycket att välja på längre än att växla upp. När säkerhetsläget ser ut som det gör efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 finns det också en uppsjö meningsfulla uppgifter för en försvarsallians att ägna sig åt.
I Haag enades Natoländerna bakom USA:s krav på 3,5 procent av BNP i militära utgifter plus 1,5 procent i ”försvarsrelaterade” kostnader, totalt fem procent, vilket är exakt vad Trump vill se på bordet. Må vara att det är till 2035, men med en första kontrollstation 2029, när Trump redan hunnit lämna sitt ämbete för andra gången.
Om Europa hade avvisat Trumps krav kunde Nato ha hälsat hem. Då hade USA lämnat alliansen åt sitt öde. Nu tycks det hotet vara avvärjt. Nato rullar vidare med nya försvars- och investeringsplaner, inklusive en jämnare och mer rättvis ansvars- och utgiftsfördelning mellan USA och övriga länder.
Natochefen Mark Rutte har navigerat med två mål för ögonen: att hålla Trump på gott humör och att förankra BNP-målen i Europa. Motsträviga europeiska länder har han lockat med ekonomisk tillväxt och fler jobb i försvarsindustrin. Vid sin avslutande presskonferens gav Rutte Trump äran för att Natoländerna nu är överens om att satsa mer för att öka den militära slagstyrkan.
Trump höll sig på mattan under toppmötet. Ombord på Air Force One på väg över Atlanten hade han diffust uttalat sig om artikel 5, om kollektivt försvar, kärnan i alliansfördraget. Väl på plats i Haag tonades detta ned. I mötesdeklarationen (Hague Summit Declaration) ställer sig samtliga länder i vanlig ordning bakom artikel 5 utan reservationer.
Resultatet av ett halvårs turbulens blev att Europa för första gången accepterar att betala vad det kostar att försvara sig mot Ryssland och andra fientligt sinnade stater, istället för att överlåta det åt amerikansk välvilja. När den polletten trillat ner gav det nytt liv åt Natosamarbetet.
