En grundlagslucka utanför synagogan

Demonstrationsfriheten är grundläggande i ett fritt och demokratiskt samhälle. Religionsfriheten är, precis som demonstrationsfriheten, skyddad i både regeringsformen och Europakonventionen. När två grundläggande fri- och rättigheter kolliderar måste staten kunna skydda båda.

Att den möjligheten i praktiken saknas framgår av en färsk dom från Förvaltningsrätten i Stockholm. I fredags avgjorde domstolen ett mål om återkommande pro-palestinska demonstrationer med slutdestination Raoul Wallenbergs torg. Detta innebär att demonstrationen skulle gå i mål mindre än ett stenkast från Stockholms stora synagoga. Demonstrationerna har fått tillstånd att hållas varje lördag mellan den 7 februari och den 2 maj 2026. Lördagar är som bekant den judiska sabbaten. 

Polismyndigheten beviljade den 15 januari 2026 tillstånd till denna serie demonstrationer. Raoul Wallenbergs torg var varken arrangörens första- eller andrahandsval utan ett tredjehandsalternativ efter att Norrmalmstorg och Sergels torg angavs vara ”upptagna”. Arrangören är dessutom föremål för en förundersökning om hets mot folkgrupp riktad mot den judiska folkgruppen i Sverige samt mot två enskilda judiska personer. Antisemitiska konspirationsteorier har också framförts under demonstrationerna efter det att tillstånden meddelats.

Judiska församlingen i Stockholm överklagade tillståndet och yrkade bland annat att demonstrationen skulle få en annan slutdestination. Domstolen avslog överklagandet och blottlägger därmed ett allvarligt problem i den svenska grundlagen.

Enligt regeringsformen får demonstrationsfriheten endast begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten, trafik, rikets säkerhet eller farsot. Religionsfriheten är inte ett sådant begränsningsändamål. Domstolen konstaterar därför att Polismyndigheten saknar lagstöd för att väga religionsfriheten mot demonstrationsfriheten i själva tillståndsfrågan. Enligt domstolen kan Polisen alltså inte flytta eller begränsa en demonstration för att skydda religiös verksamhet.

Religionsfriheten får enligt domstolen i stället skyddas genom straffrätten, exempelvis genom bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Problemet är att straffrätten verkar i efterhand. Den skyddar inte möjligheten att utöva religion i realtid. I praktiken innebär domstolens resonemang därför en konstitutionell prioritering där demonstrationsfriheten i konfliktsituationer ges företräde framför religionsfriheten så länge det inte förekommer fysiska ordningsstörningar.

Ordningslagen är utformad i nära anslutning till regeringsformen. Så länge en demonstration är fredlig saknar Polisen därför, enligt domstolen, möjlighet att begränsa den. Det innebär att otrygghet för judiska församlingsmedlemmar och påverkan på gudstjänster accepteras så länge ingen konkret ordningsstörning uppstår.

Detta är en kod som extrema grupper sedan länge har knäckt. När demonstrationer som de ogillar ska hållas – tänk Göteborgskravallerna eller Salemmarschen – uppstår ofta sådana ordningsproblem som leder till att polisen begränsar eller avslår tillstånd.

Den paradoxala konsekvensen blir därför att det enda sättet för synagogans besökare att slippa demonstrationerna skulle vara att själva skapa sådana ordningsproblem att polisen inte längre kan garantera säkerheten. Det är knappast en civiliserad ordning eller något att rekommendera.

Ett särskilt problem i det aktuella fallet är att tillståndet gäller återkommande demonstrationer. En enskild demonstration kan framstå som rimlig att behöva tolerera. Den kumulativa effekten är däremot något helt annat. Detta perspektiv behandlas i princip inte i domen. Resultatet är att domstolen accepterar att demonstrationerna systematiskt stör religiöst liv.

Enligt Europadomstolens praxis har staten en positiv skyldighet att säkerställa att olika fri- och rättigheter kan utövas sida vid sida. Rättigheterna ska samexistera och inte tränga ut varandra. Om demonstrationer återkommande förläggs utanför en synagoga lördag efter lördag, sabbat efter sabbat, riskerar resultatet att bli att religiöst liv successivt trängs undan. Det offentliga rummet måste organiseras så att olika fri- och rättigheter kan utövas samtidigt. Om en rättighet systematiskt tränger undan en annan har balansen i rättighetssystemet rubbats.

Om domen står sig i högre instans behöver vi nämligen dra en obekväm slutsats: den svenska grundlagen saknar i dag verktyg för att hantera konflikter mellan demonstrationsfrihet och religionsfrihet. Verktygen för att balansera dessa rättigheter finns dock i Europakonventionen som också är svensk lag.

Antingen måste domstolarna göra mer konventionsmässiga proportionalitetsbedömningar, eller så måste grundlagen ändras. För det ska inte vara så att fri- och rättigheter kan missbrukas för att tysta andra människors fri- och rättigheter.

Sebastian Scheiman är advokat