En Hatt för ditt och datt i La La Land

Ett bra politikertal ska låta som om den som talar har skrivit orden själv. Anna-Karin Hatts tal i Almedalen har någon annan skrivit, någon som inte har varit särskilt skicklig. 

Anna-Karin Hatt går upp på scen och skickar ut ett handhjärta till publiken. Teckentolken är på plats. Sedan börjar något som mest liknar radioteater, Hatt intonerar så märkligt att det är svårt att förstå vad hon säger. Är talskrivaren en ung alternativ poet? 

Det som framförs är något slags dikt om landsbygden. När poesin är slut fortsätter Hatt med mer stadiga politiker-floskler. Centern är en ”tydlig grön liberal kraft som tror på Sverige”, som ska ”göra vårt land till ett ännu bättre land att leva i”. Det är det gamla vanliga om ”miljö, landsbygd, skola”.

Sverige målas upp som en idyll, det största bekymret landet tycks ha är de geografiska skillnaderna och obehöriga lärare. Landsbygden, småorterna och förorterna likställs. Blir Sverige bara decentraliserat så kommer de eventuella bekymmer som finns där att försvinna. Allt löser sig med (ännu) mer budget till skolan.

Och så blir Hatt diktare igen. Nu handlar det om ”landsbygdens kraft”, för tydligen har landsbygden någon slags superkraft som ska släppas lös, och då kommer Sverige att bli ännu mer idylliskt. Landsbygden behöver arbetskraftsinvandring, men regeringen stryper. 

Sedan kommer en pliktskyldig passus om krig. ”Marken skakar under fötterna”, försvaret måste rustas upp, inte bara med ”bomber och granater” utan med ”kött och potatis”, och bättre vägar. Centern ska ”rusta upp i fred” vilket är bäst ”om krisen kommer”.

De stilistiska greppen är många, liksom de lustiga formuleringarna. Den här talskrivaren har inte dödat sina darlings, tvärtom.

Hatt säger att hon inte ska klaga på andra partier, och sedan klagar hon på andra partier. Klimatet är det största hotet. Centerpartiet ska ”möta kriser med humanism, handlingskraft och hållbara lösningar”. Floskeltätheten ökar. ”Sverige ska bli ett klimatföredöme igen” och centern ska ”få jobbet gjort”.  

På stan pågår en enerverande kampanj med Anna-Karin Hatt iförd lustiga hattar – ibland har hon på sig en sydväst, ibland en Lantmännen-keps. Till hattarna hör en slogan om att den nya partiledaren är ”rätt hatt” för miljön, skolan, landsbygden och så vidare. Känslan man lämnas med är att Centerpartiet har alldeles för mycket pengar, och att de vårdslöst har strösslat dem över en mindre nogräknad reklambyrå. 

Efter Anna-Karin Hatts tal i Almedalen blir man lämnad med känslan att även talskrivaren är rejält överbetald.