En kramologisk analys av ”dödskramen”
Man ställer sig frågan varför Mohamsson kramade Åkesson, inte tvärtom. Måste någon tjäna på en kram? Kan man inte kramas för att man vill?
Eight days a week, sjöng The Beatles. I lika många dagar har nu Sverige avhandlat, och stött och blött, den oerhörda händelsen då Liberalernas partiledare Simona Mohamsson – ve och fasa – kramade SD-ledaren Jimmie Åkesson.
På fredagen var det åter dags för intervju med Mohamsson om denna kram, och de allvarliga programledarna i P1 lät som om de jobbade på en ungdomsmottagning:
”Kramen, hur mår du idag?”
Och för att få lyssnarna att förstå hur komplett oacceptabelt det var att krama en SD-ledare fortsatte de:
”Det har varit en stormig vecka, just den här kramen var som spiken i kistan för dina kritiker, hur lyckat var det att stå där och krama om Jimmie Åkesson?”
Det här är alltså kram-dramats åttonde dag, med samma kram-frågor som Simona Mohamsson fick på dramats första.
Och svaren har varit identiska hela veckan: ”Jag är sån som person”.
Ibland talar man om Kremlologi, det vill säga en analys av makten i Ryssland, som görs genom att tolka uttalanden och symbolik. Men om vi i stället gör lite kramologi här: hur har då Mohamssons och Åkessons kram skildrats den senaste veckan? Och vad har den för betydelse för maktbalansen i kungariket?
När man i framtiden för in ordet SD-kramen i uppslagsböckerna, hur kommer den då att beskrivas? Bra eller dålig? Katastrof eller frälsning?
Mediearkivet Retriever får bli ingången i denna nya kramologiska disciplin.
Omkring 150 artiklar har publicerats i detta viktiga ämne. Så gott som samtliga har perspektivet att det var något dåligt och högst olämpligt att krama en SD-ledare. Man ställer sig frågan varför kramade Mohamsson Jimmie Åkesson, inte tvärtom. Vad tjänade liberalerna på detta? Var det strategiskt? ”Vad fick L att omfamna Jimmie Åkesson”.
Måste någon alltså tjäna på en kram? Kan man inte bara kramas för att man vill det?
Kramen har också blivit symbolladdad i veckan, nya namn har uppfunnits, som ”dödskramen” eller ”kramen som dödskyss”.
Det här anspelar troligen på berättartraditionen i den kristna kulturen om judaskyssen, då Judas förrådde Jesus med en kyss. Normalt sett är ju en kyss, oftast i allafall, något vänskapligt och trevligt, men nu leder den till fördärv, att Jesus grips och avrättas.
Är det vad som väntar Simona Mohamsson nu?
Det hela är alltså kodat som ”ont” mot ”gott”. Att en ond kraft förråder, utnyttjar en god kraft likt en förrädisk orm. Vi har äpplet i Edens lustgård, det oskyldiga som blir befläckat. Usch och fy. Ja men det där känner vi ju till, självklart var det dumt att krama en SD:are, eller?
Under den här åttadagars-veckan har också helt okända liberaler fått guldbiljett till röda mattan och fått uttala sig, om de varit emot ”dödskramen” vill säga.
En liberal Ystadspolitiker ansåg att det var ”obegripligt”, både med omsvängningen i SD-frågan och att ”med vidöppna armar krama om varandra”. Hur det kommer sig att han själv är med och styr Ystad kommun tillsammans med Sverigedemokraterna i underlaget, framgick inte i reportaget.
I framtiden kommer säkerligen någon sociologisk forskare med masshysteri som inriktning borra i denna fråga i detalj, det här ovan var bara en snabbanalys.
Framtiden får utvisa betydelsen av ”dödskramen”.
Om tio år har kanske Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson varit ett radarpar i svensk politik i åratal och då kommer kanske människor att skratta åt veckan med åtta dagar i mars 2026.
Eller så blev den här kramen den Judaskyss som tryckte ut Liberalerna ur riksdagen. Vem vet?
Fram tills dess kan man alltid lyssna på The Beatles.
”Hold me, love me, hold me, love me, I ain’t got nothing but love, babe, eight days a week”
Johan Romin
