Engagemang som verklighetsflykt
Det är enklare att fästa blicken på något långt bort, lättare att ha rätt där än här. Skönt att slippa ta itu med det som pågår under näsan.
Under de två år som har förflutit sedan 7 oktober 2023 har en enda fråga dominerat det offentliga samtalet. Det finns andra angelägenheter som också förtjänar uppmärksamhet; angelägenheter som ligger närmare oss själva, sådana som utmanar vår självbild och som vi dessutom kan göra något åt.
Men, man fäster blicken långt, lång borta. Det är lättare att ”ha rätt” där än här. Här hemma ligger både facit och realiteter och lurar lömskt i varenda buske.
Lite mer än femtio meter från farbror Björns grav på Barkåkra kyrkogård ligger en massgrav med tvåhundra namnlösa döda från Kronprinsessan Victorias kustsanatorium för skrofulösa barn.
Läsaren har möjligen inte reflekterat närmare kring skillnaden mellan tyska och svenska massgravar. Tyska massgravar kommer sig av att tyskar är dumma. Svenska massgravar kommer sig av att svenskar är snälla. En redaktör, vars namn vi kan förbigå, anmälde att man hade ju velat hjälpa de döda. Det är ju precis det som slår en vid randen av en grop fylld med lik: ”Tänk vad trevliga och hjälpsamma snubbar som har ordnat det här.”
Vi har en demokratisk skuld till en rad grupper, inte minst våra minoritetsfolk, i Sverige. Den skulden kan kompletteras med – och överlappas av – skulden till ensamstående kvinnor i små omständigheter; en grupp som har lyckats göra den snälla tanten i nämnden besviken under århundraden.
Till vänster om mittgången är sådana angelägenheter något man kan lägga rabarber på, appropriera, stjäla – för att fylla ett innehållslöst liv mellan strykrädda åsikter, Billybokhylla och källsortering med mening.
Till höger om mittgången tål man varken vänstern, appropriatörerna eller Justin Trudeau och uppfattar därför, med en generöst svepande gest, allt som har med de grupperna att göra som woke med offerkoftor i sammetslen kashmir.
De grupperna lämnas åt minoritets-skötare i någon av alla dessa rättighets-kommissioner. Där förväntas de förse sina skötare med material och synpunkter – oavlönat förstås – som skötarna pillar i som om det vore plockgodis avsett att behaga dem.
”Ge dem inte så mycket, de kommer bara att stjäla det”, sade en annan företrädare när jag satt i referensgruppen till en sådan kommission. Ytterligare en företrädare i en annan kommission kompletterade: ”De inte bara stjäl det. De förvanskar, förvränger och förfalskar det också.”
God demokratisk ordning här hemma, innebär att sådana grupper berövas inflytande i sina egna frågor. En god demokratisk ordning befriad från demokrati. Resultatet är, enligt plan, meningslöst för dem som omfattas av kommissionerna.
Men allt är inte förlorat. Skötarna får ju en rättighetstrofé att ställa i Billybokhyllan.
Per-Henrik Bartholdsson är pensionerad yrkeslärare och har följt omhändertaganden.
