Erika Kirk förlät sin makes mördare

Tre små ord men med enorm tyngd: ”Jag förlåter honom.”
Orden, som uttalades av Erika Kirk, änka till den mördade aktivisten Charlie Kirk, vid minnesgudstjänsten i Phoenix, Arizona, har fått stor uppmärksamhet över hela världen. Hur kan man förlåta det som för många ter sig oförlåtligt: Mordet på ens make.

Men vad är förlåtelse? Det är inte, som svt gav uttryck för när det kontrasterades till presidentens utfästelse, att ”till skillnad från Erika Kirk pratar Trump inte om förlåtelse, utan säger att mördaren ’ska få det hårdaste straffet’”. Personlig förlåtelse står inte i motsats till statens roll som rättskipare. Staten har ett rättmätigt intresse av att begränsa det onda, att se till att förbrytare döms rättvist, att agera i avskräckande syfte.

Att Donald Trump samtidigt inte höll med om det kristna budet att älska sina fiender då han sa ”Jag är ledsen Erika, men jag hatar mina motståndare”, illustrerar att presidenten knappast förstår vad kristen förlåtelse innebär. För en kristen handlar den personliga förlåtelsen om att inte låta hämndspiralen, hatet, och bitterheten få fäste hos den enskilde. Att låta den kärlek till sina fiender, som Jesus talade om, väga tyngre. Med Erika Kirks ord: ”Jag förlåter honom därför att det var vad Kristus gjorde, och det är vad Charlie skulle ha gjort.”

Att det på olika håll varnas för kristen nationalism när änkan till den mördade kristne debattören talade om förlåtelse och att älska sina fiender ter sig i sammanhanget underligt.

Förlåtelse kräver inte att man gör avkall på sina känslor, utan är ett viljebeslut. Att bestämma sig för att inte låta hämndbegäret slå rot i sitt inre.

Vi har sett ett par exempel på detta:

Några dagar efter att 21-årige Dylann Roof år 2015 genomförde en masskjutning i en afroamerikansk kyrka i Charleston, South Carolina, då nio personer i en bibelstudiegrupp dödades, sa flera familjemedlemmar att de förlät Roof: ”Jag förlåter dig, må Gud ha förbarmande över din själ”, sa en anhörig.

Under en tårdrypande rättegång 2019 förlät Brandt Jean polisen Amber Guyger för att skjutit ihjäl hans bror Botham i hans eget hem då hon hade trott att han var en inbrottstjuv: ”Jag förlåter dig, och jag vet att om du ber till Gud om förlåtelse så ska du få det,” sa Brandt Jean.

I boken Herrens luffare beskriver holländska författaren Corrie ten Boom – vars familj dödades under andra världskriget för att ha gömt judar undan nazisterna (själv överlevde hon koncentrationslägret Ravensbrück i Tyskland medan hennes syster avrättades) – vad det innebar att förlåta en tidigare lägervakt som hon mötte i en kyrka i München 1947:

”Sedan krigets slut hade jag i Holland drivit ett hem för offer för nazisternas brutalitet. De som kunde förlåta sina tidigare fiender kunde också senare återvända till världen utanför och bygga upp sina liv på nytt, trots de fysiska ärren. De som höll fast vid sin bitterhet förblev invalider. Så enkelt och så fruktansvärt var det. Ändå stod jag där med kylan i ett fast grepp om mitt hjärta. Men förlåtelse är inte en känsla – det visste jag också. Förlåtelse är en viljans handling och viljan kan fungera oberoende av temperaturen i hjärtat.”

Och som Corrie ten Boom också säger på ett annat ställe: ”Förlåtelse är nyckeln som låser upp fiendskapens fängelse och hatets handbojor. Den bryter bitterhetens kedjor och själviskhetens fotbojor.”

Medan andra tal under Charlie Kirks minnesgudstjänst präglades av oförsonlighet och partipolitik är det mer av den varan som Erika Kirk gav uttryck för som mänskligheten behöver.