Ett fegt upprop som tiger om Hamas
Hamas har ett järngrepp om det mediala landskapet. Kritik eller oönskad journalistik kan leda till hot, våld och tortyr.
Inför lanseringen av sin nya mediesatsning, som hon själv växlar mellan att kalla tidning och sajt, har Magda Gad initierat ett upprop till stöd för journalister i Gaza. Samtidigt har hon anklagat övriga redaktioner för en undermålig och partisk bevakning av kriget och anammat palestinarörelsens ord om att svenska medier legitimerar folkmord.
Medieuppropet visar i sig självt vad det handlar om: krav på genomgripande förbättrad pressfrihet av Israel. Men inte ett ord om den obefintliga pressfriheten under Hamas.
För ett problem är förstås det ensidiga ställningstagandet, men ett annat, och allvarligare, är att undertecknarna undviker den rapportering som helt är underställd Hamas, den ena parten i kriget och därtill en terrorstämplad organisation med total kontroll över medielandskapet i Gaza.
När Magda Gad i TV4 påstår att svensk media sprider israelisk propaganda blottlägger hon sin lojalitet. För propagandan från Hamas och Islamiska Jihad lämnar hon orörd. Andra ifrågasätter om det är en rimlig journalistisk metod och förenligt med oberoende rapportering att ta terrororganisationers propagandakanaler på orden.
Hamas har ett järngrepp om det mediala landskapet. Alla journalister och mediehus måste förhålla sig till dess krav och gränser. Kritik mot Hamas eller oönskad journalistik kan leda till hot, våld och tortyr.
Den ansedda organisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) rapporterar vid sidan om dödade journalister även om det förtryck och de dödshot som riktas mot journalister som avviker från Hamas linje.
I Washington Post vittnade Gazajournalister om att det var förenat med livsfara att rapportera om protestvågen mot Hamas. De valde därför att inte ens försöka.
"De flesta journalister har börjat praktisera självcensur för att undvika problem med säkerhetstjänsten", förklarade en annan av dem för ett par månader sedan.
Men det berättar inte journalistuppropet som i stället gör den rapporteringen till sin.
CPJ har tidigare rapporterat om att en inte obetydlig andel av de journalister som dödats i Gaza har varit direkt knutna till propagandakanaler drivna av Hamas, Islamisk Jihad eller Hizbollah. Av de senast drygt 20 namnen på CPJ:s lista över döda journalister hörde knappt hälften till en terroristorganisation.
Undertecknarnas omsorg om journalisterna i Gaza är begränsad till att positionera sig mot Israel trots att journalistiskens trovärdighet bygger på förmågan att se mer än en sida. När uppropet ignorerar Hamas roll som både makthavare och repressiv aktör reducerar de journalistik till något annat. Det är motsatsen till ett försvar för pressfriheten.
Det glädjande med uppropet är att så få yrkesverksamma journalister skrivit under. Men det är illa nog att namnkunniga medarbetare från public service, dessutom med uppdrag att bevaka just denna konflikt, valt att sätta sitt namn under den politiserade texten. I samma stund riskerade de nämligen något annat - sin trovärdighet.
Inför lanseringen av sin nya mediesatsning, som hon själv växlar mellan att kalla tidning och sajt, har Magda Gad initierat ett upprop till stöd för journalister i Gaza. Samtidigt har hon anklagat övriga redaktioner för en undermålig och partisk bevakning av kriget och anammat palestinarörelsens ord om att svenska medier legitimerar folkmord.
Medieuppropet visar i sig självt vad det handlar om: krav på genomgripande förbättrad pressfrihet av Israel. Men inte ett ord om den obefintliga pressfriheten under Hamas.
För ett problem är förstås det ensidiga ställningstagandet, men ett annat, och allvarligare, är att undertecknarna undviker den rapportering som helt är underställd Hamas, den ena parten i kriget och därtill en terrorstämplad organisation med total kontroll över medielandskapet i Gaza.
När Magda Gad i TV4 påstår att svensk media sprider israelisk propaganda blottlägger hon sin lojalitet. För propagandan från Hamas och Islamiska Jihad lämnar hon orörd. Andra ifrågasätter om det är en rimlig journalistisk metod och förenligt med oberoende rapportering att ta terrororganisationers propagandakanaler på orden.
Hamas har ett järngrepp om det mediala landskapet. Alla journalister och mediehus måste förhålla sig till dess krav och gränser. Kritik mot Hamas eller oönskad journalistik kan leda till hot, våld och tortyr.
Den ansedda organisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) rapporterar vid sidan om dödade journalister även om det förtryck och de dödshot som riktas mot journalister som avviker från Hamas linje.
I Washington Post vittnade Gazajournalister om att det var förenat med livsfara att rapportera om protestvågen mot Hamas. De valde därför att inte ens försöka.
”De flesta journalister har börjat praktisera självcensur för att undvika problem med säkerhetstjänsten”, förklarade en annan av dem för ett par månader sedan.
Men det berättar inte journalistuppropet som i stället gör den rapporteringen till sin.
CPJ har tidigare rapporterat om att en inte obetydlig andel av de journalister som dödats i Gaza har varit direkt knutna till propagandakanaler drivna av Hamas, Islamisk Jihad eller Hizbollah. Av de senast drygt 20 namnen på CPJ:s lista över döda journalister hörde knappt hälften till en terroristorganisation.
Undertecknarnas omsorg om journalisterna i Gaza är begränsad till att positionera sig mot Israel trots att journalistiskens trovärdighet bygger på förmågan att se mer än en sida. När uppropet ignorerar Hamas roll som både makthavare och repressiv aktör reducerar de journalistik till något annat. Det är motsatsen till ett försvar för pressfriheten.
Det glädjande med uppropet är att så få yrkesverksamma journalister skrivit under. Men det är illa nog att namnkunniga medarbetare från public service, dessutom med uppdrag att bevaka just denna konflikt, valt att sätta sitt namn under den politiserade texten. I samma stund riskerade de nämligen något annat – sin trovärdighet.
