Europa har inte råd att tänka så kortsiktigt som bara Trump

När den tidigare iranska kronprinsen Reza Pahlavi i dag måndag kommer till riksdagen bör svenska politiker motstå frestelsen att göra besöket till ännu en identitetsmarkering. Om Europa menar allvar med frihet, säkerhet och solidaritet med utsatta folk går det inte längre att behandla Iran, Ukraina och Nato som tre separata frågor.

Frågorna är del i samma strategiska utmaning, direkt illustrerat båda av hur oljeprischocken hjälper Ryssland och de nära försvarsbanden mellan Iran och Ryssland. Vidare krävs ingen Sherlock Holmes för att ana vad som kommer härnäst, när många av Europas ledare med illa dold skadeglädje säger att ”Iran är inte vårt krig”. Någon som tror att Donald Trump då inte känner sig manad att snart säga detsamma om Ukraina? Eller inte fortsätter att tala om att lämna Nato?

Trump ska varken romantiseras eller demoniseras. Ja, han är pinsamt kolerisk och han har grovt svikit den fria världen i ”vår” Ukrainafråga, men han är inte huvudförklaringen till Europas strategiska förvirring. Den största risken för Nato har heller aldrig varit att Trump säger något mer dumt. Den största risken är snarare att Europa fortsätter att felanalysera läget samt även fortsätter att försvaga Europas position med luftiga moralistiska deklarationer som de flesta utanför Europa, inte utan grund, ser som svaghetstecken. 

Här framstår Nato:s generalsekreterare Mark Rutte som väsentligt mer vidsynt och statsmannamässig än många andra. Han tycks förstå att uppgiften inte är att öppet moralisera kring Trump, utan att hantera honom – så som diplomatin i alla tider har tvingats hantera inflytelserika men besvärliga regeringschefer.

Äras den som äras bör: även Ulf Kristersson har oftare än många andra lyckats stå upp för svenska intressen utan att i onödan irritera Washington. Ja, mindre spektakulärt men betydligt mer moget. 

Vidare är Europa, i ett centralt avseende, starkare än på länge. Natos årsrapport visar att samtliga allierade under 2025 nådde tvåprocentsmålet för försvarsutgifter, samtidigt som Europa – och Kanada – ökade försvarsinvesteringarna kraftigt. Sverige och Finland är nu medlemmar, vilket har gjort Östersjön till ett de facto innanhav för västalliansen. Det är ett verkligt strukturellt styrkebesked som ökat vårt värde som amerikansk allianspartner.

Trumps yviga retorik bör främst förstås som ett förhandlingsverktyg. Han vet att den amerikanska kongressen knappast skulle tillåta ett verkligt utträde ur Nato. Ännu viktigare för Europa är att tänka längre än Trump. Europas säkerhetspolitik kan inte vara så erbarmligt kortsiktig att den står och faller med en enda president vars makt redan peakat (ett kanske viktigt skäl till hans tilltagande dåliga humör).

Oavsett allt hysteriskt brus är Nato alltså inte på väg att falla isär. Alliansen är större, rikare, mer rustad och mer medveten om allvaret än på mycket länge. Den insikten borde lugna marknader, generera äkta snarare än spelat självförtroende samt påminna Europa om något kontinenten tycks ha glömt: i en ny orolig era blir förmågan att översätta geopolitisk turbulens till klar tanke, klok strategi och begripligt språk en hård maktfaktor i sig. Fixa det så kan Europa vara med i matchen igen i stället för att knorra roder- och betydelselöst från åskådarplats.

Reza Pahlavis besök bör inte reduceras till en svensk navelskådarstrid om vem som får bjuda in vem eller om vilken moralisthållning som får flest likes på Instagram. Det är hög tid att lyfta blicken till en högre nivå. Om Europa på allvar vill stödja det iranska folket, hjälpa Ukraina att hålla stånd och samtidigt bevara amerikanskt engagemang i Nato, måste självupptagen symbolpolitik ersättas med vuxet genomtänkt realpolitik.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare