V-beslutet ett karaktärsmord på S

Alla som trodde att pressen utifrån skulle få Vänsterpartiets kongress att backa om ministerposter bedrog sig. 40 av 45 ombud som yttrade sig i regeringsfrågan stödde kravet. Det krävdes inte ens votering, beslutet togs med acklamation.

För Nooshi Dadgostar, som tre timmar tidigare hade blivit omvald som partiledare, var det en personlig triumf.

Moteld är förstås att vänta. Ett skeptiskt ombud befarade att Vänsterpartiet nu kommer uppfattas som politikens Karlsson på taket, propellerkillen som mest tänker på sig själv där han seglar över takåsarna i Vasastan. Gissa om Magdalena Andersson att kommer hugga på den liknelsen. Vänsterpartiet kan då förmodas kalla Socialdemokraterna för Katla efter den måttligt ödmjuka draken med aggressionsproblem.

För även om Nooshi Dadgostar och hennes parhäst Ida Gabrielsson förnekar att Vänsterpartiet drivs av hämndmotiv efter hundra år som dörrmatta ligger ressentimentet nära ytan. Det är redan ett kvarts sekel sedan Miljöpartiet käftsmällde statsminister Göran Persson (S) i regeringsfrågan. MP hade då bara suttit 13 år i riksdagen, en av de drivande i revolten var en 18-åring, och som ett led i påtryckningarna satte sig miljöpartisterna och förhandlade med de borgerliga partierna och lät sig smygfotograferas av en kvällstidning in flagranti. Vänsterpartiet bara gapade.

Hur kan Vänsterpartiet göra så här, undrar nu sossarna. Svaret är enkelt – de litar inte på Socialdemokraterna. Det handlar om mer än Januariavtalet. Ett av ombuden vittnade i talarstolen om ett arbetsplatsbesök häromveckan där Ardalan Shekarabi (S) hade flashat S-löftena förkortad arbetstid och slopad karens för fackklubben. ”Strax efter var han i Expressens politikpodd och sa att han ville samarbeta med Moderaterna. Så det han sa till Kommunals fackklubb var ju skitsnack.” Sådana berättelser får Vänsterpartiet att undra om S inte lärde sig något alls av att Nooshi Dadgostar fällde Stefan Löfvens regering 2021.

Beslutet skickar många andra intressanta signaler. För Tidöpartierna är det ett skäl att öppna champagne. I fem månader kan de nu frossa i rödgrön splittring om skattenivåer, reformområden och kärnkraft, för att bara nämna tre av alla goddag yxskaft som ryms i det rödgröna ”laget”. Med ett sånt utgångsläge bör det vara omöjligt att regeringen och SD misslyckas. Om de ändå förlorar valet kommer inga ursäkter duga.

Centerpartiet är ett småparti som till skillnad från Vänsterpartiet ständigt uppvaktas av Socialdemokraterna. Nu kan S och C förenas i indignation över Vänsterpartiet, kanske får vi se fler inviter högerut, om än knappast några gemensamma utspel. KD:s Ebba Busch kan i så fall fundera över om hon verkligen ska gå i pension i höst, vid 39 års ålder, eller om det är hon som ska fullborda den breda mitt som ingen ännu har sett materialiserad.

Mest spännande blir det faktiskt om S, V och MP skulle få egen riksdagsmajoritet i september. I det läget tvingas Socialdemokraterna till slut visa korten om var deras sympatier egentligen ligger.

Cecilia Garme