Europas Ukrainastrategi är patetisk

Före den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 lyfte europeiska ledare inte ett finger för att stoppa Vladimir Putins anfallsplaner. Man delade den passiviteten med Biden-administrationen. I praktikern gav EU, Nato och USA carte blanche till Ryssland.

Under kriget har Europas länder i varierande utsträckning bidragit till att hålla Ukraina flytande på slagfältet, inledningsvis med trevande militärt stöd, efter hand med tyngre vapen, men aldrig tillräckligt för att ge möjlighet att faktiskt vinna kriget, utan enbart för att någorlunda hålla ryssen stången. 

Parallellt har EU-länderna under tiden fortsatt att köpa gas och olja av Ryssland för summor som överstiger stödet till Ukraina. Europa håller alltså även Putins krigskassa flytande.

I oktober lyckades man enas om att fasa ut rysk gas till den 1 januari 2028. Frågan om oljan hänger olöst kvar i luften. Det är ingen vacker syn.

Efter maktskiftet i Vita huset i januari är det samma visa varje gång. Europeiska ledare tar inga initiativ och söker inga egna lösningar för att få slut på striderna. Finns det inte något amerikanskt utspel att ta ställning till – och avstånd från – ägnar man sig åt annat, företrädesvis inrikespolitiska frågor. 

Den senaste veckan har det upprepats för femtielfte gången. När Trumps – eller Putins – 28-punktsplan för en fredsöverenskommelse började läcka ut reste Europa omedelbart ragg.

Säkert som amen i kyrkan gjorde EU, Storbritannien, Frankrike och Tyskland med flera ett gemensamt uttalande på temat att man visserligen ”välkomnar” USA:s fredsansträngningar men att det krävs ”ytterligare arbete” för att ”säkerställa” en hållbar lösning.

”Vi betonar principen om att gränser inte får ändras med våld”, skriver man bland annat. Med tanke på att kriget har pågått i snart fyra år och att det är våld som flyttat på gränserna är det ett tämligen meningslöst påpekande.

Europaledarna vill också ha inflytande över delar av avtalet som rör EU och Nato och ”tar tillfället i akt att understryka styrkan i vårt starka stöd till Ukraina”. Det är alltså i vanlig ordning tomma fraser som inte för saken en millimeter framåt. 

I ett motbud till de pågående samtalen mellan USA:s och Ukrainas delegationer i Genève har Europa för syns skull skruvat på några avsnitt i 28-punktsplanen, som att Ukraina inte ska tvingas ge upp hela Donbassområdet till Ryssland. Det tillför heller inte ett skvatt i sak.

Det aktuella utkastet är i allt väsentligt en utvecklad upprepning av den 80-årige ex-generalen Keith Kelloggs ursprungliga fredsplan, där kärnan är att Ukraina ska ge upp mark i utbyte mot fred, någon form av säkerhetsgarantier med en demilitariserad zon längs fronten i öst.

”Jag tror att vi kan få ukrainarna att gå med på det här, och även att ryssarna gör det. President Trump kommer att få slut på kriget”, förklarade Kellogg för Lara Trump, presidentens svärdotter, i Fox News-programmet My View, när planen blev känd.

Trumps förmåga att förvandla världspolitik till en familjeangelägenhet slår sällan fel. Precis som vid fredsuppgörelsen mellan Israel och Hamas tycks svärsonen Jared Kushner spela en nyckelroll.

Redan i oktober var en av Putins gunstlingar, Kirill Dmitriev, chef för den statliga ryska investeringsfonden, på ett tredagars-besök i Miami – där både Kushner och Trumps sändebud Stewe Witkoff är bosatta i varsitt gated community för miljardärer – för att dra upp riktlinjerna. Ukraina och Europa hölls då ovetande.

Från samtalen i Genève kan en spirande optimism skönjas. En eventuell fredsuppgörelse kommer att undertecknas av USA, Ryssland och Ukraina. Om det blir av så är det i ingen del Europas förtjänst. Europas Ukraina-strategi kan beskrivas med ett ord: patetisk.