Expos avslöjande borde aldrig ha publicerats

Alla publiceringsbeslut i media bör grundas på vad som är både sant och relevant. Det duger inte med det ena eller det andra. För dussintalet år sedan var jag ansvarig utgivare för TV4 Nyheterna och nyhetskanalen TV4 News samt chef för Kalla fakta. Sant och relevant i kombination var alltid ett användbart rättesnöre.

Expos reportage om att en nära anhörig till en minister varit aktiv i högerextrema kretsar var en gedigen kartläggning baserad på fakta. Det var sant och slog ner som en blixt från klar himmel i sommarstiltjen. Men var det relevant? När den mediala stormen klingat av ett par veckor senare kan man ägna det en tanke.

För egen del var Expos redaktion angelägen om att få ut sitt material som man arbetat med under lång och att få ställa den anonymiserade ministern mot väggen.

Inledningsvis försökte alla inblandade tiga sig ur det hela. Normalt är det dömt att misslyckas när ledande politiker är involverade. Den mediala dramaturgin är svår att rå på. Politiska motståndare kommer att ta chansen när tillfället bjuds.

Expo kunde säkert räkna ut det med ena lilltån redan i förväg. När Johan Forssell väl kröp till korset och trädde fram i media skulle hans minderårige son åka med på vagnen och indirekt få sin identitet röjd även om han själv slapp schavottera med namn och bild.

För att motivera publiceringen måste Expo övertyga sig själva om att ett uppenbart allmänintresse övervägde den självklara publicitetsskadan för en 15-åring, varken anklagad eller dömd för något brott. Redan initialt gick det att spåra en ambivalens hos Expos ansvarige utgivare Daniel Poohl. 

I en krönika i anslutning till reportaget skrev han att ”det är ovanligt att man överhuvudtaget rapporterar om politikers privata liv eller när anhöriga till politiker gör något klandervärt”. Ändå valde han att göra det. Han beskrev själv en omständighet som avgörande.

Enligt Daniel Poohl hängde han upp sitt publiceringsbeslut på att säkerhetsexperten Kim Hakkarainen hävdade ”att den anhöriges deltagande i våldsbejakande grupper är att betrakta som en säkerhetsrisk”. Det är inget citat utan utgivarens egen tolkning. I själva reportaget talar Hakkarainen i allmänna termer om en ”sårbarhet” som skulle kunna utnyttjas av antagonister. Det var ett antagande, inget faktum.

Även i en andra krönika några dagar senare upprepade Daniel Poohl budskapet om att säkerhetsrisken var ”vårt motiv för publiceringen”. Man kan notera att Expo nöjde sig med att fråga en expert och att andra experter redovisade en annan syn i andra medier: att det inte var en säkerhetsrisk. Oavsett vilket var det subjektiva bedömningar, inte faktabaserade slutsatser, som det rörde sig om. 

Expo greppade efter ett halmstrå för att motivera sin publicering och gömde sig bakom en expert bland många för att kunna göra det. Argumentationen var tunn som korvspad och bevisningen avseende den påstådda säkerhetsrisken obefintlig.

Expo är en antirasistisk stiftelse med ett hedervärt syfte. Man säger sig vara ”partipolitiskt obunden”. Den här gången gick man bort sig i sin iver att misstänkliggöra och svartmåla en minister i den borgerliga regeringen med hjälp av en omyndig son. Det var effektivt men inte snyggt. Det var sant men inte relevant. Det stora avslöjandet borde aldrig ha publicerats.