Flashback kollapsade efter dådet – har polis och media något att lära?
Informationsgivningen vid stora kriser måste bli betydligt bättre.
Toppbild: TT
Det tog inte lång tid innan uppgiften ”flera döda i skola i Örebro” nådde ut i tisdags eftermiddag. Men förvirringen var stor – var informationen korrekt? Under flera timmar fanns uppgiften endast på en av kvällstidningarnas sajter samt på några mindre nyhetssajter, som Bulletin. Andra stora medier, som Dagens Nyheter och Sveriges Radio, hade ingen information om döda förrän flera timmar senare. Där sades bara att sex personer var förda till sjukhus. Anledningen var att de breda medierna behövde få uppgifterna bekräftade av polisen före publicering.
Ändå sipprade information fram och den nyfikne, orolige eller panikslagne kunde själv lägga ett digitalt pussel. Online cirkulerade exempelvis tidigt uppgifter om åtminstone en handfull döda och att akutmottagningen i Örebro hade utrymts för att ta emot ett stort antal skadade. De vaga uppgifterna från polis och ledande medier fick många att vända sig till den spekulativa "skvallersajten" Flashback som under eftermiddagen kollapsade till och från till följd av det stora söktrycket.
När så polisen först vid sextiden på kvällen, mer än fem timmar efter det första larmet, gick ut med uppgiften om ”ett tiotal döda” hade de flesta som följde förloppet redan anat katastrofens omfattning. Polisens presstalesperson var samlad och lugn – men ”ett tiotal döda” var allt vi fick veta. Vad betydde det? Ett tiotal kan ju vara allt från 6-7 till kanske 14-15. Eller mer?
Frågorna om gärningsmannen var också många men svaren från polisen nästan obefintliga. Fast vid det laget hade redan en av Aftonbladets reportrar hunnit söka upp den misstänkte mördarens föräldrar. Pappan fick alltså uppgiften om att hans son misstänktes för den blodigaste masskjutningen i svensk historia från en kvällstidningsreporter. Aftonbladet avpublicerade nyheten strax därpå och gick ut med en ursäkt, men skadan var redan skedd.
Kommunikationen från polisen - och därmed public service, som människor tenderar att vända sig först till vid stora kriser - var hopplöst trög under tisdagen. Att allmänheten då i stället söker sig till alternativa nyhetssajter, skvallersajter och sociala medier är en läxa som både polisen och de etablerade medierna måste ta till sig.
Polismyndigheten har cirka 200 kommunikatörer anställda, det är mer än nästan alla nyhetsredaktioner i Sverige har journalister. Man kunde tänka sig att de borde vara experter på att få ut snabb, korrekt och tydlig information. Men de förefaller vara bättre på att hindra väsentlig information att komma ut.
Tidigare – långt före polisens stora omorganisation 2015 – kunde reportrar ringa upp poliser ute på fältet och få direktkontakt med händelsernas centrum. Likaså kunde man inne på redaktionen följa händelseutveckling via polisradion. Men polisen har sedan länge gått över till en hemlig kommunikationskanal. Och poliser på plats har blivit "rådda" (läs beordrade) att kontakta kommunikationsavdelningen innan de talar med media. Om de får tillstånd att uttala sig ska de först ”förberedas”, det vill säga briefas om vad de får säga - och inte säga.
Information är en ömtålig vara under kriser – men den ängslighet och tafatthet som råder i dag inom polisen och flera större medier är kontraproduktiv eftersom den leder till spekulationer och ryktesspridning långt bortom deras kontroll.
Det tog inte lång tid innan uppgiften ”flera döda i skola i Örebro” nådde ut i tisdags eftermiddag. Men förvirringen var stor – var informationen korrekt? Under flera timmar fanns uppgiften endast på en av kvällstidningarnas sajter samt på några mindre nyhetssajter, som Bulletin. Andra stora medier, som Dagens Nyheter och Sveriges Radio, hade ingen information om döda förrän flera timmar senare. Där sades bara att sex personer var förda till sjukhus. Anledningen var att de breda medierna behövde få uppgifterna bekräftade av polisen före publicering.
Ändå sipprade information fram och den nyfikne, orolige eller panikslagne kunde själv lägga ett digitalt pussel. Online cirkulerade exempelvis tidigt uppgifter om åtminstone en handfull döda och att akutmottagningen i Örebro hade utrymts för att ta emot ett stort antal skadade. De vaga uppgifterna från polis och ledande medier fick många att vända sig till den spekulativa ”skvallersajten” Flashback som under eftermiddagen kollapsade till och från till följd av det stora söktrycket.
När så polisen först vid sextiden på kvällen, mer än fem timmar efter det första larmet, gick ut med uppgiften om ”ett tiotal döda” hade de flesta som följde förloppet redan anat katastrofens omfattning. Polisens presstalesperson var samlad och lugn – men ”ett tiotal döda” var allt vi fick veta. Vad betydde det? Ett tiotal kan ju vara allt från 6-7 till kanske 14-15. Eller mer?
Frågorna om gärningsmannen var också många men svaren från polisen nästan obefintliga. Fast vid det laget hade redan en av Aftonbladets reportrar hunnit söka upp den misstänkte mördarens föräldrar. Pappan fick alltså uppgiften om att hans son misstänktes för den blodigaste masskjutningen i svensk historia från en kvällstidningsreporter. Aftonbladet avpublicerade nyheten strax därpå och gick ut med en ursäkt, men skadan var redan skedd.
Kommunikationen från polisen – och därmed public service, som människor tenderar att vända sig först till vid stora kriser – var hopplöst trög under tisdagen. Att allmänheten då i stället söker sig till alternativa nyhetssajter, skvallersajter och sociala medier är en läxa som både polisen och de etablerade medierna måste ta till sig.
Polismyndigheten har cirka 200 kommunikatörer anställda, det är mer än nästan alla nyhetsredaktioner i Sverige har journalister. Man kunde tänka sig att de borde vara experter på att få ut snabb, korrekt och tydlig information. Men de förefaller vara bättre på att hindra väsentlig information att komma ut.
Tidigare – långt före polisens stora omorganisation 2015 – kunde reportrar ringa upp poliser ute på fältet och få direktkontakt med händelsernas centrum. Likaså kunde man inne på redaktionen följa händelseutveckling via polisradion. Men polisen har sedan länge gått över till en hemlig kommunikationskanal. Och poliser på plats har blivit ”rådda” (läs beordrade) att kontakta kommunikationsavdelningen innan de talar med media. Om de får tillstånd att uttala sig ska de först ”förberedas”, det vill säga briefas om vad de får säga – och inte säga.
Information är en ömtålig vara under kriser – men den ängslighet och tafatthet som råder i dag inom polisen och flera större medier är kontraproduktiv eftersom den leder till spekulationer och ryktesspridning långt bortom deras kontroll.