Flest Nobelpris, dummaste politiken
De amerikanska universiteten har ett kommunikationsproblem, skriver Bo Rothstein.
Toppbild: Anders Wiklund/TT/AP
Det är tveklöst så att Donald Trump och hans entourage kommer att ge sig på universiteten i USA. Trump och hans MAGA-anhang betraktar universiteten och särskilt dess lärare och forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som några av sina värsta fiender.
I viss utsträckning har denna attack mot akademisk frihet redan tagit sin början i form av hot om indragna anslag om man inte följer olika krav på rättning i ledet. Mer är med all sannolikhet att vänta.
Men det finns en annan sida av detta som borde diskuteras mer. Inom väldigt många akademiska discipliner, inklusive min egen (statsvetenskapen) står det utan minsta tvivel klart att ”störst och bäst” är de amerikanska universiteten. Det förnämsta vetenskapliga priset inom samhällsvetenskaperna torde vara priset i ekonomi till Alfred Nobels minne som utdelats varje år sedan 1968. En överväldigande del av pristagarna är från universitet i USA. Det största statsvetenskapliga priset utdelas sedan 1995 av Skytteanska stiftelsen i Uppsala, och av de 31 pristagarna hittills är 25 från universitet i USA. Inom både dessa ämnen är också de högst rankande vetenskapliga tidskrifterna amerikanska, med något enstaka undantag.
Det är ingen överdrift att säga att Trumps ekonomiska politik, inte minst vad gäller införandet av tullar, går rakt på tvärs mot vad den ekonomiska forskningen har slagit fast. Samma sak kan sägas om hans förhållande till de principer som den överväldigande majoriteten av statsvetare hävdar är god politik för att åstadkomma ett välmående samhälle. Hans orkestrering av anfallet mot Kongressen, försöken att med påtryckningar ändra valresultat till sin fördel, vägran att erkänna sin valförlust 2020, kraven på att få införliva länder som Kanada och Panama och uppslutningen bakom Putins välde är bara några av de saker som den absoluta huvuddelen av kåren av statsvetare menar är synnerligen illavarslande.
Därmed måste man ställa sig två frågor. Hur kommer det sig att landet med världens bästa statsvetare har lyckats tillsätta världens i nuläget sämsta demokratiskt valda president? Och hur kan man förklara att landet med världens främsta ekonomer har en demokratiskt vald president som bedriver en politik som är 180 grader på tvärs mot vad den ekonomiska forskningen har att förtälja?
Jag har i nuläget inget färdigt svar på dessa frågor, men en hypotes är att något fel i hur dessa båda discipliner har kommunicerat sina insikter till väljarkåren måste det nog vara.
Det är tveklöst så att Donald Trump och hans entourage kommer att ge sig på universiteten i USA. Trump och hans MAGA-anhang betraktar universiteten och särskilt dess lärare och forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som några av sina värsta fiender.
I viss utsträckning har denna attack mot akademisk frihet redan tagit sin början i form av hot om indragna anslag om man inte följer olika krav på rättning i ledet. Mer är med all sannolikhet att vänta.
Men det finns en annan sida av detta som borde diskuteras mer. Inom väldigt många akademiska discipliner, inklusive min egen (statsvetenskapen) står det utan minsta tvivel klart att ”störst och bäst” är de amerikanska universiteten. Det förnämsta vetenskapliga priset inom samhällsvetenskaperna torde vara priset i ekonomi till Alfred Nobels minne som utdelats varje år sedan 1968. En överväldigande del av pristagarna är från universitet i USA. Det största statsvetenskapliga priset utdelas sedan 1995 av Skytteanska stiftelsen i Uppsala, och av de 31 pristagarna hittills är 25 från universitet i USA. Inom både dessa ämnen är också de högst rankande vetenskapliga tidskrifterna amerikanska, med något enstaka undantag.
Det är ingen överdrift att säga att Trumps ekonomiska politik, inte minst vad gäller införandet av tullar, går rakt på tvärs mot vad den ekonomiska forskningen har slagit fast. Samma sak kan sägas om hans förhållande till de principer som den överväldigande majoriteten av statsvetare hävdar är god politik för att åstadkomma ett välmående samhälle. Hans orkestrering av anfallet mot Kongressen, försöken att med påtryckningar ändra valresultat till sin fördel, vägran att erkänna sin valförlust 2020, kraven på att få införliva länder som Kanada och Panama och uppslutningen bakom Putins välde är bara några av de saker som den absoluta huvuddelen av kåren av statsvetare menar är synnerligen illavarslande.
Därmed måste man ställa sig två frågor. Hur kommer det sig att landet med världens bästa statsvetare har lyckats tillsätta världens i nuläget sämsta demokratiskt valda president? Och hur kan man förklara att landet med världens främsta ekonomer har en demokratiskt vald president som bedriver en politik som är 180 grader på tvärs mot vad den ekonomiska forskningen har att förtälja?
Jag har i nuläget inget färdigt svar på dessa frågor, men en hypotes är att något fel i hur dessa båda discipliner har kommunicerat sina insikter till väljarkåren måste det nog vara.