Focka mellancheferna, public service!

Ett program som ryker när SVT ska spara är pratshowen Carina Bergfeldt. På sistone har det sänts parallellt med föregångaren Fredrik Skavlans senaste bidrag i tablån, två dyra program från Skavlans eget produktionsbolag, generöst med tanke på att SVT enligt egen utsago befinner sig på ruinens brant.

Beslutet att fimpa Bergfeldt är en del av nedskärningar på totalt 355 miljoner, varav 200 på programsidan, som SVT-ledningen anser sig nödgade att genomföra när den stora stygga svenska staten inte lägger upp mer pengar för att täcka ökade kostnader för Teracoms marknät.

”Pengar avsedda för nyheter och program riskerar att gå till samhällets i infrastruktur i stället för innehåll”, säger vd Anne Lagercrantz i ett ödesmättat pressmeddelande.

”Jag är besviken och arg på att politikerna inte presterat en lösning, men måste ta ansvar för SVT:s ekonomi och agera. Den första fakturan har redan kommit.”

Vad mera som kommit in på kontot är årets public service-anslag till SVT: 5,7 miljarder kronor från stora stygga svenska staten.

Under tillståndsperioden 2026 till 2033 tilldelas SVT sammanlagt 49 miljarder i form av skattepengar. Tillsammans med Sveriges Radio och Utbildningsradion blir det 83 miljarder att kalasa på under åtta år, 10,4 miljarder om året i snitt.

En besparing på 355 miljoner utgör knappt sex procent av anslaget för 2026. I vilket annat mediebolag som helst hade man kunnat ta det utan att knysta.

För egen del upplevde jag under ett kvartssekel på TV4 hur privata ägargrupperingar – Stenbeck, Bonnier med flera – oavbrutet pressade ledningen att tömma bolaget på vinstmedel. Om det gick ut över program och anställda som varit med och byggt upp företaget – so what. Det hände att människor grät på vägen ut när yxan föll. Och det hände ständigt.

I public service-bolagen existerar inga krav på vinst och utdelning till ägarna. SVT, SR och UR kan i full frihet bränna vartenda anslagsöre år ut och år in utan att riskera en smäll på fingrarna från uppdragsgivaren – staten. Lagt ekonomiskt kort ligger och i förhållande till annan företagsverksamhet är det förstås unikt.

Sammanlagt sysselsätter public service-bolagen knappt 5000 personer, varav hälften på SVT. Verksamheten leds av tre separata ledningsgrupper på totalt 24 personer. Funktioner som HR, kommunikation och juridik är tripplerade, om det finns något som heter så.

Som en jämförelse har Volvokoncernen drygt 100 000 anställda och produktion i 17 länder – lastbilar, bussar, maskiner, motorer och så vidare. Omsättningen 2024 var 527 miljarder – 93 gånger högre än på SVT. Företagets ledningsgrupp består av tolv personer.

En annan svensk jätte, HM, har 140 000 anställda globalt. I koncernledningen sitter tolv personer. Securitas har 335 000 anställda världen över. I företagsledningen hittar vi tolv personer. Ett begränsat antal chefer dirigerar alltså verksamheten i samtliga fall. Med tanke på att ägarna förväntar sig avkastning får man anta att det uppfattas som effektivt.

Håller vi oss till public service har brittiska BBC en världsomspännande verksamhet med drygt 20 000 anställda. Företaget producerar nyheter för TV, radio och digitalt i 40-talet länder. I ledningsgruppen sitter tolv personer.

I svenska public service slösar man med en dåres envishet bort stora summor på tredubbla ledningsgrupper och en utbredd undervegetation av dyra mellanchefer. När SVT klagar på bristen på pengar är trovärdigheten noll. Att bedriva korståg mot regering och riksdag är kontraproduktivt med tanke på vilka svindlade belopp man disponerar jämfört med kommersiella konkurrenter. Det är en gråtvals, ingenting annat.

Vill public service prioritera ett relevant programutbud framför medial byråkrati och tillvarata tittarnas intresse måste SVT, SR och UR slås samman på bolagens eget initiativ. Tiden för trams håller på att rinna ut. Public service måste se sanningen i vitögat.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent