Författarens yttrandefrihet är inte mer skyddsvärd än skomakarens
Fristadssystemet för författare och konstnärer är som riggat för att yttrandefriheten ska komma på kant med kommunernas värdegrunder.
Den palestinska författaren Bisan Edwan har under två år fått fristad i Lund. Det har skett genom ett stipendium som Internationella Pen och organisationen Icon inrättat för att ge förföljda konstnärer åtminstone tillfällig trygghet och arbetsro.
Bisan Edwan har utvisats både från Gaza och Egypten på grund av sitt politiska engagemang och befinner sig på flykt sedan 23 år tillbaka. Nu har hon nyttjat sin yttrandefrihet i Sverige och då vädrat hårresande uppfattningar rörande Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023.
Hon har hyllat attacken och Hamas och dessutom ifrågasatt att några civila skulle ha dödats i terrordådet. Edwan tyckte uppenbart att det var lämpligt att fira mordet på 766 civila israeler med ”att dela ut godis på gatorna”.
Det blev väl magstarkt för Lunds kommun som nu beslutat att avbryta stipendiet i förtid. Bland Edwans kollegor finns både de som vill att hon ska bli av med stipendiet och de som vill att hon ska få behålla det, bland andra Svenska Pen.
Problemet är fristadsssytemet i sig. De skapades under 1990-talet som en följd av den iranska fatwan mot och förföljelsen av den iransk-brittiske författaren Salman Rushdie. Tanken var just att städer runt om i världen skulle bli fristäder för författare och konstnärer som förföljdes på grund av sitt skapande och sina åsikter.
Med åren har systemet blivit en ”gräddfil” för kulturskapare när de söker asyl. När uppehållstillståndet gått ut har de möjlighet att få det förlängt eller permanentat, det blir en väg in i ett nytt hemland.
Bisan Edwan vistas i Sverige därför att Migrationsverket har givit henne ett uppehållstillstånd utifrån Lunds löfte om att hon har husrum och försörjning där. Det rör sig om en möblerad bostad och ett ekonomiskt stöd på 10 000 kronor i månaden. Edwan har hittills kostat Lunds skattebetalare 466 000 kronor.
I Sverige fungerar 26 kommuner som fristäder. Historiskt sett har det inte varit oproblematiskt.
2011 avslog Migrationsverket den georgiske poeten Zurab Rtveliashvilis asylansökan samtidigt som han var fristadsförfattare i Stockholm. Migrationsverket ansåg helt enkelt inte att han hade tillräckliga skäl för att vistas i landet, men ändrade sig så småningom och gav honom uppehållstillstånd.
2014 blossade en debatt om systemet upp i Gävle där Moderaterna lokalt ville sätta stopp för det. Gävlemoderaterna ansåg att det gynnade enskilda personer med bostad och uppehälle och ifrågasatte kostnaderna det innebar för kommunen.
I Helsingborg avvisade dåvarande Folkpartiet (Liberalerna) systemet med just argumentet att andra yrkesgrupper på flykt hade minst lika stort behov av skydd som författare och konstnärer. Även i Lund ställde sig Moderaterna då tveksamma till kostnaderna.
Problemet rör offentligt finansierad kulturverksamhet, dess yttrandefrihet villkoras av vem som betalar för den. Det handlar om allt från vad som spelas på våra scener, visas i våra museer och vad som finns att låna i våra bibliotek.
Nu uttryckte sig Bisan Edwan, föga förvånande, på ett sätt som var anstötlig för Lunds kommun (och många andra). I själva premissen att skapande människor ska få särskilda fristäder finns också en föreställning om att deras yttrandefrihet är mer värdefull än andras. Det är den givetvis inte, de idealiseras som om de äger ett särskilt förhållande till sanningen, men visar sig sedan inte sällan vara lika eller rent av mer maktlystna och konspiratoriska än andra.
Författarens yttrandefrihet är inte mer skyddsvärd än skomakarens.
Erik Jersenius
