Försvaret behöver både mer och mindre marknad

Försvaret av landet är varje stats mest centrala uppgift, själva förutsättningen för statens existens. Många drar därmed slutsatsen att försvaret bör vara en helt statlig affär, centralt planerad hela vägen från tillverkningen av ammunition till dess användning vid fronten. Det är en farlig tankegång.

När krisen eller kriget kommer har den bristen i släptåg. I en existentiell konflikt kommer det aldrig att finnas tillräckligt med vapen och förnödenheter. Alla förband kommer att begära mer ammunition, alla sjukhus kommer att behöva mer bandage och mediciner. Då måste politiken hålla emot de oundvikliga ropen på ransonering och prisreglering.

Bristen kommer att finnas överallt, hur stor den är kommer inte gå att avgöra från högkvarteret. Oerhört viktiga detaljer kommer bara att kännas till lokalt. Det är också där som beslut bör tas.

Decentraliserat beslutsfattande är inget nytt när det kommer till själva krigföringen. Det svenska försvaret har för länge sedan övergivit den toppstyrda orderstyrningen och övergått till decentraliserad uppdragstaktik. I stället för att detaljstyra definierar högre officerare mål och syfte med en insats. Hur uppgiften ska lösas beslutas längre ner i befälsstrukturen.

Samma princip gäller i dag i Ukraina när det kommer till produktion och inköp av försvarsmateriel. I stället för centralt planerade inköp får varje brigad en pott pengar att köpa teknik för. De vet själva bäst vad de behöver, inte någon byråkratisk myndighet i Kyiv.

Marknadsekonomin är det bästa systemet för att fördela resurser. Det ukrainska försvarets efterliknande av fria marknader är en av de viktigaste förklaringarna till att landet har lyckats hålla en på pappret övermäktig fiende stången i snart fyra år. Sverige behöver göra detsamma. Delar av försvarsmaktens inköp behöver flyttas ner i befälsstrukturen och kunna genomföras med minimal byråkrati.

I dag har vi ett paradoxalt system. Inköp av försvarsmateriel, som kan ske på en fri marknad med många producenter och köpare, görs i de flesta fall genom centralplanering i Försvarets materielverk. Samtidigt leker staten marknad med sig själv när det kommer till Försvarsmaktens fastigheter.

Försvarsmakten äger i dag inte sina egna fastigheter utan är hyresgäst hos Fortifikationsverket. Hyresmodellen är tänkt att simulera ett marknadssystem och öka effektiviteten. Fortifikationsverket har därmed inga egna anslag, den finansieras genom att ta ut hyra. Myndigheten förväntas också generera avkastning i relation till sina investeringar.

När försvaret expanderar ökar avkastningskravet. Mellan 2024 och 2025 gick det från 3,62 till 4,54 procent, vilket höjde Försvarsmaktens hyreskostnader med 225 miljoner kronor. En kraftig utbyggnad av försvarets infrastruktur leder till att hyrorna dramatiskt ökar. Processen leder till onödiga administrativa kostnader och dränerar försvarsbudgeten.

Försvarsmakten har inga möjligheter att konkurrensutsätta Fortifikationsverket. Fortifikationsverket är den enda leverantören av försvarsanläggningar, och Försvarsmakten är den enda konsumenten. Det här är, och kommer aldrig att bli, någon riktig marknad. Man placerar helt enkelt inte militärbaser där det är billigast – utan där de behövs.

Sverige behöver tänka om i försvarspolitiken. Marknadsekonomin är central i försvaret av Sverige. Den behövs för att våra resurser ska hamna där de gör mest nytta. Vi vill ha så mycket pang för pengarna som möjligt. Men vissa beslut i ett militärt försvar görs helt enkelt inte på marknadsmässiga grunder, att då leka marknad skapar fler problem än det löser.

Rutger Brattström är projektledare internationell marknadsekonomi på Timbro