Från lag för en minoritet till systemfel – dra tillbaka könslagen

Moderaterna har meddelat att en översyn ska göras av den nya könstillhörighetslagen. Anledningen är att det som inte skulle hända, nu har hänt. En man dömd för att ha dödat sina barn ska placeras på anstalt för kvinnor efter att han bytt juridiskt kön.

Samtidigt är en tidigare dömd pedofil som bytt till ett kvinnonamn, nu misstänkt för styckmord, vilket väckt frågan om också han kan få avtjäna straff med kvinnor. Att kvinnor inlåsta på anstalt, som ofta har erfarenhet av mäns våld, måste göra avkall på sin säkerhet för inkluderingen av våldsdömda mäns könsidentitet är oerhört. 

Men det som hänt är inte ett misstag, utan en konsekvens av att det tack vare lagändringen blivit betydligt lättare att byta juridiskt kön. Därtill har idén att självupplevd identitet är viktigare än biologiskt kön blivit en statsbärande norm i hela myndighetssverige, vilket innebär att kvinnors rättigheter och säkerhet underordnas mäns känslor om kön. 

Politisk förvirring
Det var inte länge sedan utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) i Kvartal hävdade att en man som byter juridiskt kön till kvinna är en kvinna. Men efter de senaste händelserna försäkrar justitieminister Gunnar Strömmer (M) att ”biologiska kvinnor aldrig ska tvingas dela anstalt med biologiska män”.

Moderaterna vill nu också säkerställa att lagen inte missbrukas av kriminella. 
Det går naturligtvis inte ihop.

Lagen måste gälla lika för alla. Vilket innebär att också en serievåldtäktsman som säger sig vilja vara en kvinna ska erkännas som kvinna och flyttas till kvinnofängelse. Eller menar justitieministern att vi ska ha ett system där man i varje enskilt fall ska pröva om det rättsliga kön som fastslagits verkligen gäller i olika situationer? 

Om justitieministern menar att någon juridiskt är en kvinna, men sen ändå inte är det i verkligheten, så är lagens definition av kön felaktig och borde ändras. 

Moderaterna hävdar också att debaclet med män på anstalt för kvinnor inte är en effekt av den nya lagen. Det är såklart inte sant. Visserligen har det varit möjligt för brottsdömda att ändra juridiskt kön redan innan, men tack vare den nya lagen har det blivit betydligt enklare. Nu står det alla fritt ändra juridiskt kön. Det var också var själva syftet med lagändringen. 

Kanske är det därför som Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för MP och partiets hbtqi-politiska talesperson, är kritisk och förvånad över Moderaternas utspel. Till SR förklarar hon att: ”[…] inget nytt har hänt för att motivera en utvärdering”. Ulrika Westerlund har självklart rätt i sak. 
Moderaterna kan rimligen inte hävda att någon ”missbrukar” en lag som gäller oss alla. Tågordningen liknar alltmer ett skolboksexempel på hur politiken tar makten över sans, profession och juridik.

Rättsstaten har ställt om 
För de flesta är det antagligen absurt att sexbrottsdömda män ska ha rätt att avtjäna straff tillsammans med inlåsta kvinnor. Men för lagens främsta förespråkare, RFSL, har det varit ett uttalat mål, inte bara att hänsyn ska tas till könsidentitet, utan även att transpersoner ska garanteras rätt att fullfölja en medicinsk könskorrigering, också på anstalt. 

Kriminalvården, som har hbtqi-certifierat delar av sin organisation, är inte den enda myndigheten inom rättsväsendet som utgår från att kön är en social konstruktion. Även den misstänkte styckmördaren som tagit ett kvinnonamn tilltalades som en kvinna av tingsrätt och åklagare.³ Detta visar hur professionen inom den brottsutredande, den dömande och den verkställande makten, som alla har som främsta uppgift att tillämpa rättssäkra processer, inte utgår från vad de har framför sina ögon (en biologisk man). Könsidentitet har blivit en rättslig realitet.

Effekterna för våldsutsatta kvinnor när professionen inom rättsväsendet tror att biologiskt kön är oviktigt och när de utgår från att män kan vara ”en annan sorts” kvinnor, torde förtjäna en större genomlysning än ett tillägg till utredningen av fängelselagen. 

De som tror att det enkelt går att ”lappa och laga” effekterna av könslagen verkar inte inse att dessa inte är enskilda händelser. Utan ett tydligt uttryck för hur Miljöpartiets och RFSL:s syn på kön som identitet har institutionaliserats och blivit en statsbärande norm i hela myndighetssverige. 

Initiativtagaren till både en könslag som utgår från självidentifikation och till myndigheters könsblindhet är dåvarande demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) som presenterade förslaget till ny könslag 2018. Med Miljöpartiets inträde i regeringsställning tillsammans med Socialdemokraterna 2014 började många offentliga institutioner att ställa om till den nya synen på kön. Demokratiministern gav då ett antal myndigheter i uppdrag att samverka med hbtqi-organisationer och att integrera ett hbtqi-perspektiv i sin verksamhet. I dag finns det 13 hbtqi-strategiska myndigheter, några av dem är: Polismyndigheten, Socialstyrelsen, MUCF, och Skolverket. Många har anammat deras syn på kön.

Hela myndighetssverige har så blivit ett verktyg för Miljöpartiets socialkonstruktivistiska syn på kön. Den har presenterats som en inkluderande politik för en minoritet, men blivit en praxis där betydelsen av biologiskt kön suddas ut och ersätts, eller likställs med, könsidentitet. Mot denna kritik har försvarare av avköningen invänt att farhågorna är överdrivna. 
 
Den var också den bild som förmedlades inför voteringen i riksdagen – att lagen är grundligt utredd och att det brådskade att anta den, samt att kritikerna utgör konservativa bromsklossar. 
Pressen från aktivisterna var stor, och politikerna hakade på. Enligt utredningen (DS 2018:17), ledd av Kerstin Burman, en jurist med kopplingar till RFSL, skulle självidentifikation inte ha några effekter alls, varken för jämställdheten eller för kvinnor. 

Konsekvensutredning har varit bristfällig, vilket återkommande har lyfts av såväl Lagrådet som granskar alla lagförslag, som många tunga remissinstanser. 
Ändå vill Moderaterna nu ”lappa och laga”. Hur ska M, som säger sig värna våldsutsatta kvinnor, göra på andra områden? Vilka principer ska tillämpas på skyddade boenden? I badhus? Ska varje fall prövas individuellt? 

M fortsätter också att hävda att lagen inte ska ”användas lättvindigt, utan finnas till för den som verkligen behöver det”, samt att syftet är att skydda en liten grupp med psykisk ohälsa. Varför gäller då lagen hela befolkningen? Om målgruppen är personer med psykisk ohälsa, varför har kravet på medicinsk utredning och diagnos tagits bort? 

Sedan den nya könslagen började tillämpas har ansökningar om ändrat juridisk kön ökat markant. Under de första månaderna registrerades fler ansökningar än under hela föregående år. Avslag har varit sällsynta och har i huvudsak gällt formella brister, snarare än någon prövning av risker eller konsekvenser.

Erfarenheter från flera länder visar att självidentifikation av kön har fått påtagliga konsekvenser för kvinnors rättigheter – och visat sig kostsam för politiker som har varit naiva för könsfrågans sprängkraft. I Skottland bidrog frågan till Nicola Sturgeons fall 2023, och i Storbritannien tvingades Keir Starmer successivt backa från tidigare positioner. Även i USA har Demokraternas prioritering av könsidentitet framför biologiskt kön haft tydliga politiska kostnader i presidentvalet 2024. 

Ändå beskriver M nu kritiken som ”pajkastning och blame-game” och hävdar att debatten lider av ”yviga inlägg”. Om M menar allvar bör de visa att de gjort ett misstag. Inte tysta och skambelägga all kritik likt aktivister. 

Ju längre Moderaterna försvarar en lag de kanske aldrig trott på, desto mer ökar risken att allmänheten kommer att glömma att denna demokratiska härdsmälta inte var Moderat politik. 

Debaclet med kriminella män som hävdar att de är trans visar varför det var oklokt av både Moderaterna och Socialdemokraterna att låta Miljöpartiets världsbild lägga grunden till en ny könsbyteslag. Politiken har drivits av ideal snarare än av en nykter analys av konsekvenserna. 

Det som nu sker var förutsägbart. Könslagen är inte en nischad reform för en begränsad grupp, utan gäller alla. Uppsåtet var gott, men konsekvenserna har ignorerats och kritiken avfärdats som moralisk. 

Lagar måste utgå från verkligheten. De måste även fungera för alla medborgare, inte bara en högljudd minoritet. Vill Moderaterna och Socialdemokraterna vara statsbärande partier kan de inte fortsätta vara värddjur för andra partiers och gruppers intressen och aktivism.

Ett omtag krävs som erkänner att kön är en materiell verklighet och att kvinnor är rättighetsbärare utifrån biologiskt kön. Det duger inte att fortsätta administrera ett systemfel där halva mänsklighetens rättigheter sätts på undantag.

Tanja Olsson Blandy är fil. dr. i statsvetenskap och aktiv i kvinnorörelsen