Tanja Olsson Blandy: Nya könsbyteslagen är ett farligt hastverk

I Riksdagen förbereds nu ett lagförslag som i praktiken tillåter alla att själva bestämma sitt kön. Turerna har varit många och förslaget har sågats i två remissrundor. Ändå vill Liberalerna och Moderaterna nu genomföra vad som från början, 2018, var ett rödgrönt förslag. M och L möter motstånd från regeringskollegan Kristdemokraterna, varför socialdemokraternas position blir avgörande. Förra veckan framkom dock att S är splittrat. En falang anförd av ledaren för partiets riksdagsgrupp Lena Hallengren ställer sig bakom förslaget. Men en annan del av partiet, anförda av kvinnoförbundets ordförande Annika Strandhäll, säger nej. 

Till skillnad från dåvarande regeringspartnern Miljöpartiet, har S backat från ursprungsförslaget att en blankett till Skatteverket skulle räcka för att ändra kön i folkbokföringen. MP anser fortfarande att ingen annan kan avgöra en persons könsidentitet. Vilket naturligtvis stämmer. Men frågan är varför staten ska registrera medborgarens subjektiva upplevelse av kön, i stället för biologiskt kön? 

Dagens krav på diagnos för att ändra könstillhörighet tas bort och ersätts med en enklare prövning. Det blir då enklare för alla från 16 år att välja kön. I länder där idén om självidentifikation har fått stort genomslag, växer nu motståndet mot de problem som skapas när samhället ska anpassas till individers (vanligen biologiska mäns) subjektiva uppfattning om sig själva. I England finns nu en politisk medvetenhet, både till höger och vänster, att även liberalismen har sina gränser. Att påtinga andra sin egen verklighetsuppfattning är en av dem. 

För Miljöpartiet är dock samhällsförändring målet. I utredningen Transpersoner i Sverige (2017:92) beskriver utredaren Ulrika Westerlund, nu riksdagsledamot för Miljöpartiet och med lång bakgrund i RFSL, att könsneutralitet och transinkluderande miljöer inom sporten, i omklädningsrum, toaletter, etc. är nödvändigt för att anpassa samhället till transpersoner. Utredningen föreslår även könsneutrala personnummer och konstaterar att ”Biologiskt kön är en medicinsk konstruktion", och inte det som avgör en persons könstillhörighet”. En idé som med den nya lagen också blir lagstadgad.  

I rapporten På skakig grund – beslutsunderlag inför stora reformer som kom 2022 granskade Riksrevisionen 25 propositioner under 2000-talet. En av slutsatserna var att det beslutsunderlag som riksdagen får inför viktiga beslut alltför ofta är undermåligt. En annan att det vanligen saknas konsekvensanalyser i underlaget, trots att sådana krävs. Hade propositionen om könsbyte ingått i RRV:s granskning så hade frågan Vilket samhällsproblem ska lagen lösa, och vilka mål och effekter eftersträvas? skärskådats. Slutsatsen hade blivit att det inte finns några övertygande skäl för en ny lag. Men i debatten framställs den som avgörande för transpersoners hälsa och argumenten paketeras i en liberal ord dräkt. 

Att Liberalerna, jämte MP, är lagens största pådrivare kan bero på att HBT-Liberaler påstår att det ”i dag krävs att personer genomgått kirurgiska ingrepp innan juridiskt kön kan ändras”. Det är fel. För att ändra juridiskt kön krävs i dag en utredning och diagnos om transsexualism, inga krav på behandling finns. Centern, HBTQ+ Socialdemokrater, och många fler hävdar att lagen kommer att rädda liv på barn och unga. Ett farligt påstående som helt saknar evidens.  

Därtill finns en mängd argument emot lagförändringen. Kritiken har i stort handlat om olika risker med att diagnoskriteriet tas bort. Många läkare och kvinnorörelsen är kritiska till att lagen inte tar hänsyn till den kraftiga ökningen av könsdysfori bland unga, och särskilt bland flickor. Många kvinnor undrar också varför mäns upplevelse om kön anses viktigare än kvinnors rättigheter, integritet och väl och ve.  

Sällan nämns att även Bolagsverket, Brå och Ekobrottsmyndigheten har pekat på risken för missbruk. Nu påstås att denna kritik har hörsammats. I stället för individuellt självbestämmande utan prövning, ska därför läkare göra en ”enklare bedömning”. Hur en läkare efter ett samtal kan veta om det är en äkta transperson eller Kurdiska Rävens kusin, är oklart.  

Moderaterna och Liberalerna tror att de sjösätter en stor frihetsreform. Självklart kan lagen innebära en förbättring för enskilda individer. Det är dock oklart om gruppen transpersoner alltid gynnas av en förenklad process. Förespråkarna hävdar även att lagen kan minska behovet av medicinsk transition. Men många läkare varnar för att lagen i stället kan leda till att fler dras in i en process som kräver omfattande medicinsk och kirurgisk behandling.  

I Australien, som tillåter självidentifikation, väntas 50 000 australiensare genomgå någon behandling under första året av en offentligt finansierad transvård. Detta har lett till att de hälsoekonomiska aspekterna, det vill säga både effekter och kostnader nu debatteras offentligt. Kritiker är oroade att ett livslångt vårdbehov skapas för allt fler unga, 18-25 år, som hade kunnat undvikas. Samtidigt har 63 000 underskrifter samlats in som ifrågasätter att skattefinansierad vård används till behandlingar som saknar evidens och som inte är medicinskt nödvändiga. 

Men kostnader för olika ingrepp (mastekomi/bröstförstoring, halskirurgi, borttagande av livmoder, äggledare, äggstockar, skapande av neovagina/neophallus, etc.), är svåra att beräkna och bieffekterna allvarliga. Könskonträra hormoner innebär till exempel kostnader över en livstid, och det finns både kända risker (hjärtinfarkt, stroke, blodproppar och vissa cancersjukdomar) som okända. Risker med underlivskirurgi tas sällan upp men innebär ofta svåra komplikationer och flertalet omoperationer. Det är också extremt dyrt vilket innebär att det tar resurser från andra vårdbehov i anspråk. 

Är det rimligt att offentligt finansierad vård ska stå för allt detta, utan att vi ens vet att personerna blir hjälpta av medicinska och kirurgiska ingrepp? Vad kostar det för samhället? Ska resurser läggas på en penisprotes som kanske inte fungerar eller kortare köer i cancervården? Det går inte att byta biologiskt kön. Varför finns det stöd i riksdagen för en lag som normaliserar denna idé? 

Många politiker verkar inte förstå vad som är på gång, eller är ideologiskt hängivna. Hälso- och vetenskapliga argument har hittills inte beaktats. Inte heller de kvinnorättsliga. Positioneringen gentemot SD, som hittills tillsammans med KD är de enda som håller emot, spelar troligen också in. Kanske vaknar Moderaternas väljare när de inser att lagen går stick i stäv med prioriteringar inom brottsbekämpningen? Socialdemokraterna, som antagligen trott att de hjälper en liten grupp kan bli det parti som avskaffar biologiskt kön. Vad vill deras väljare? 

Om beslutsunderlaget hade varit mer rättvisande från början, hade det kanske inte funnits parlamentariskt stöd för reformen, konstaterar RRV. En internationell utblick ger nya perspektiv som inte framkommer i den svenska debatten. En markant ökning sker av personer som söker könskorrigerande vård. Hur blir det med den nya lagen? Politikerna kan inte fortsätta att ducka debatten. Men om inte väljarna, och andra kvinnoförbund, säger sitt nu och protesterar, riskerar en framtida utvärdering att visa att frågan styrts av särintressen, inte av politiker.  

Tanja Olsson Blandy är fil. dr i statskunskap, tidigare mångårig opolitisk tjänsteman på Regeringskansliet, i dag egenföretagare. 

***

I Fokus den 9/12 frågar sig Tanja Olsson Blandy varför staten ska börja registrera medborgares “subjektiva upplevelse av kön”, istället för biologiskt kön. Men den förändringen (separeringen av biologiskt och juridiskt kön i vissa fall) gjordes redan 1972, då könstillhörighetslagen infördes. Det är inte det frågan om en ny könstillhörighetslag handlar om. Jag frågar mig om Olsson Blandy verkligen har missat det, eller om hon vill vilseleda läsarna.

Det som har utretts de senaste dryga 15 åren är en uppdatering av den 51 år gamla lagen.

Sverige är nu det sista landet i Norden som fortfarande tvingar människor till vården också för att kunna ändra juridiskt kön, alltså det kön som registreras i folkbokföringsregistret och syns i personnumret.

Den historia Sverige har av att blanda ihop juridiskt kön med medicinska utredningar och behandlingar har fått förödande konsekvenser. Det är bara tio år sedan Sverige slutade med de fullkomligt vidriga övergrepp som tvångssteriliseringar av personer som ville ändra juridiskt kön innebar.

Det är därför det är så viktigt med en ny lagstiftning som helt frikopplar medicin och juridik från varandra. Kontakt med vården ska endast behövas för att få just vård - medan det bör vara upp till den enskilda individen att besluta om att ändra en siffra i personnumret. Även med en ny könstillhörighetslag baserad på självbestämmande skulle det fortsatt vara upp till läkare att bedöma vem som eventuellt behöver vilken sorts vård. Den stora skillnaden skulle vara att endast de som önskar vård skulle behöva söka sig till vården. Professionen ska alltid avgöra vilken vård som är rätt, inte jag eller Olsson Blandy. Det finns inget stöd i forskning för att, som hon hävdar, fler skulle “dras in i en omfattande medicinsk och kirurgisk behandling” för att vi slutar tvinga dem till vården.

I Sverige tar det många år för en individ att få sin könsidentitet bekräftad av staten, det innebär onödigt mänskligt lidande. Var tredje ung transperson har någon gång övervägt att ta sitt liv. En viktig skyddsfaktor mot psykisk ohälsa är just att få sin könsidentitet sedd och bekräftad, det har Folkhälsomyndigheten identifierat.

Övriga Norden – liksom länder som Argentina, Malta, Spanien och Irland – har istället en modern könstillhörighetslagstiftning som baseras på självbestämmande. Det innebär att de har en lagstiftning som erkänner att staten inte vet bättre än individen själv när det gäller könsidentitet.

Kritikernas fantasier om hur en könstillhörighetslag baserad på självbestämmande skulle missbrukas är många. Som att män skulle genomgå krånglet som det innebär att ändra juridiskt kön, bara för att kunna ta sig in i kvinnors omklädningsrum eller fängelser. Men dessa farhågor har inte uppfyllts i vare sig Danmark eller Norge, som har haft denna lagstiftning i flera år. Där har transpersoner fått rätt till ändring av juridiskt kön baserat på självbestämmande, medan livet pågår som vanligt för alla andra danskar och norrmän.

Vad är det som gör Sverige så unikt att det är så svårt här?

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet och hbtqi-politisk talesperson.

***

Läs även: Transvården kan bli en vårdskandal

Läs även: Kan kvinnor ha penis?