Friskriv inte islam från Irans massakrer

Det vi ser i dagens Iran påstås ofta sakna samband med islam. Det tycks i stället handla om en olycklig slump där koranen, mullor och shariadomstolar råkat hamna i linje med varandra. Förklaringar söks då febrilt på annat håll.

När kvinnor slås ihjäl för att en hårslinga syns kallas det kultur. Homosexuella som hängs i kranar omtolkas till tradition. Och när staten styrs av religiösa ledare och lagar, ja, då anses det handla om patriarkatet. 

Islam blir då, särskilt i fallet med Iran, den enda ideologi i världen med total immunitet som aldrig behöver ta ansvar för vad som sker i dess namn.

Enligt Freedom House klassas majoriteten av muslimska majoritetsländer som ”inte fria”, många av dem i MENA-regionen. Länder med shariabaserad lagstiftning har genomgående lägre poäng för yttrandefrihet och rättssäkerhet än globalt genomsnitt.

World Economic Forum påpekar i sin tur att muslimska majoritetsländer systematiskt lägger i botten av Global Gender Gap Index. I flera länder krävs manlig förmyndare för äktenskap och resor, samtidigt som kvinnor har begränsad arvsrätt och sämre status som vittnen i domstol.

Ändå anses islam stå utanför kritiken. I stället sätts likhetstecken mellan befogad kritik av islam och främlingsfientlighet, trots att den just just har tillfogat personer från MENA-regionen de djupaste ärren. 

Å ena sidan anses de religiöst lärda kunna religionen bäst. Å andra sidan avfärdas de som okunniga extremister så fort de yttrar något fanatiskt.

Den iranska regimens grundare, Khomeini, menade att ”Islams profet höll Koranen i den ena handen och ett svärd i den andra; för dem som inte ville låta sig vägledas och som var sammansvurna, fördes svärdet ned över dem”. Han undrade också retoriskt: ”Är vi rädda för att flera tusen människor har dödats av oss? Var inbjudan till islam helt enkelt att gå fram och säga: ’Min herre, bli muslim’, och om han inte gjorde det, låta honom vara? Nej. De bjöd in människor med svärdet. De slog dem över huvudet med svärdet tills de gjordes lydiga”.  

Ungefär här kliver den upplysta medelklassen fram och förklarar att den som kopplar det som händer i Iran till islam är… ja, okunnig, eller värre. De har nämligen läst en artikel, sett en dokumentär, eller gått en kurs i postkoloniala perspektiv på religiös maktutövning som förklarar att skeenden i Iran inte är kopplade till islam. Men allt detta till synes intellektuella finlir väger lätt i mötet med en verklighet där Irans unga ifrågasätter hela den islamiska republikens väsen.

Faktum kvarstår nämligen att dagens protester i Iran slåss ner med precis samma logik som tidigare. Khamenei menar, i samma anda, att demonstranterna är fiender till islam och att upproren är kätteri som stör islams ordning. Då tas samma gamla svärd fram för att återställa lydnaden. Följden blir att 36 500 människor mördas på två dagar utan några som helst betänkligheter.

I mötet med denna verklighet blir västerländska bortförklaringar meningslösa. De som blir skjutna, fängslade eller avrättade i religionens namn i Iran bryr sig följaktligen föga om semantiska akrobatiknummer här i väst, som förklarar att deras misär beror på annat. 

Kärnfrågan är egentligen enkel: Om du aldrig skulle acceptera att din anhöriga lever under dessa villkor, varför ska andra leva så? Det finns ingen hederlig anledning att relativisera när villkoren drabbar andra. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad