Fundamentalisterna förstör Östersjön
Det går att lösa problemet med spigginvasionen, rädda strömmingen och motarbeta algblomning. Men då måste man våga förarga mäktiga intressen.
Den som spenderat somrarna vid Östersjökusten noterar tre förändringar: Ingen fiskar strömming, fler öar har ödelagts av skarvspillning och algblomningen ökar. Orsakerna är flera, men i grunden handlar det om en ohelig allians mellan en girig fiskeriindustri och miljöfundamentalister. Det får långtgående konsekvenser, ett tydligt exempel är algblomningen som gör att färre badar. För vuxna är det tråkig, men om barn inte vänjer sig vid vatten minskar simkunnigheten och drunkningsrisken ökar. Östersjön är ett hav i kris och det märks inte bara ovanför vattenytan.
PM Nilsson har i krönikan Låt inte storspiggen ta hela Östersjön (Di, 16/7) beskrivit vad som sker. Han hyser en genuin kärlek till havet och det var synd att Ulf Kristersson inte vågade försvara honom. Nilsson hade behövts för att hjälpa regeringen att förstå att omsorgen om naturen är lika viktig som att bekämpa gängkriminaliteten.
Likt andra Östersjöälskare har PM Nilsson under sommaren metat och noterat att man genast får napp. Men det är inte strömming, abborre eller gädda som fångas på kroken utan storspigg, en art som utgör en ren fara för ekosystemet. Dess naturliga konkurrenter torsken och strömmingen, som under sekler präglat skärgården, lyser med sin frånvaro. Torskbeståndet skadades allvarligt redan på 1980-talet och bottentrålning – som mest kan liknas vid att köra fram med en bulldozer på havsbotten – förintar strömmingen.
Spiggen livnär sig på små kräftdjur vilka äter alger. Det blir därför en kedjereaktion med katastrofala konsekvenser. Utslaget strömmingsbestånd leder till mer spigg, färre algätare och fler trådalger, vilket ökar algblomningen. Problemet slutar dock inte där.
Tidigare kände få till uttrycket skarvö, men idag är det allmängods om man har erfarenhet av skärgården. Öar är så nedskitade av skarvspillning att all växtlighet har dött ut. Dessa gigantiska gödselstackar kan härledas till spiggen. Dessutom har skarven tillsammans med sälen trängt undan abborren och gäddan, spiggens naturliga fiende. Jämte bottentrålning är det ytterligare en länk i en kedja av olyckor, men skulle kunna lösas med politisk vilja.
Sverige har Östersjöns längsta kustlinje och det övergår även den klokes förstånd att man inte med Rigabukten som förebild har infört hårdare regler för bottentrålning. Om strömmingen försvinner förändras skärgårdslivet i grunden. Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt fångar betydelsen i boken Silldiplomati (2022) – strömmingen byter ju namn till sill vid Smålandskusten.
Det går att lösa problemet med spigginvasionen, rädda strömmingen och motarbeta algblomning. Men då måste man våga förarga mäktiga intressen. Idag är det hart när omöjligt att få tillstånd att skjuta en säl. Förenklade jaktregler och mer handel med sälprodukter skulle lösa detta.
Att skarven är fridlyst är obegripligt. Där handlar det dock inte om jakt då skarvar förökar sig likt kaniner. Man måste få förstöra bon och ägg för att minska antalet. Därför måste man ändra Artskyddsförordningen från 2007 och göra sig ovän med ett stort antal fridlyshetsfundamentalister. Vågar man göra det kommer spiggens naturliga fiender att öka.
Till detta ska läggas till ett internationellt Östersjösamarbete för att starkt begränsa bottentrålning och därmed förarga norsk fiskeriindustri som vill ha mjöl till laxodlingar.
På 1990-talet enades Östersjöländerna kring bekämpningen av oljeutsläpp, och man kan göra detsamma kring bottentrålning. Det är hög tid att klimat- och miljöminister Romina Pourmokthari tar på sig ledartröjan för att rädda strömmingen och därmed Östersjön.
Mats Qviberg är finansman.
Den som spenderat somrarna vid Östersjökusten noterar tre förändringar: Ingen fiskar strömming, fler öar har ödelagts av skarvspillning och algblomningen ökar. Orsakerna är flera, men i grunden handlar det om en ohelig allians mellan en girig fiskeriindustri och miljöfundamentalister. Det får långtgående konsekvenser, ett tydligt exempel är algblomningen som gör att färre badar. För vuxna är det tråkig, men om barn inte vänjer sig vid vatten minskar simkunnigheten och drunkningsrisken ökar. Östersjön är ett hav i kris och det märks inte bara ovanför vattenytan.
PM Nilsson har i krönikan Låt inte storspiggen ta hela Östersjön (Di, 16/7) beskrivit vad som sker. Han hyser en genuin kärlek till havet och det var synd att Ulf Kristersson inte vågade försvara honom. Nilsson hade behövts för att hjälpa regeringen att förstå att omsorgen om naturen är lika viktig som att bekämpa gängkriminaliteten.
Likt andra Östersjöälskare har PM Nilsson under sommaren metat och noterat att man genast får napp. Men det är inte strömming, abborre eller gädda som fångas på kroken utan storspigg, en art som utgör en ren fara för ekosystemet. Dess naturliga konkurrenter torsken och strömmingen, som under sekler präglat skärgården, lyser med sin frånvaro. Torskbeståndet skadades allvarligt redan på 1980-talet och bottentrålning – som mest kan liknas vid att köra fram med en bulldozer på havsbotten – förintar strömmingen.
Spiggen livnär sig på små kräftdjur vilka äter alger. Det blir därför en kedjereaktion med katastrofala konsekvenser. Utslaget strömmingsbestånd leder till mer spigg, färre algätare och fler trådalger, vilket ökar algblomningen. Problemet slutar dock inte där.
Tidigare kände få till uttrycket skarvö, men idag är det allmängods om man har erfarenhet av skärgården. Öar är så nedskitade av skarvspillning att all växtlighet har dött ut. Dessa gigantiska gödselstackar kan härledas till spiggen. Dessutom har skarven tillsammans med sälen trängt undan abborren och gäddan, spiggens naturliga fiende. Jämte bottentrålning är det ytterligare en länk i en kedja av olyckor, men skulle kunna lösas med politisk vilja.
Sverige har Östersjöns längsta kustlinje och det övergår även den klokes förstånd att man inte med Rigabukten som förebild har infört hårdare regler för bottentrålning. Om strömmingen försvinner förändras skärgårdslivet i grunden. Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt fångar betydelsen i boken Silldiplomati (2022) – strömmingen byter ju namn till sill vid Smålandskusten.
Det går att lösa problemet med spigginvasionen, rädda strömmingen och motarbeta algblomning. Men då måste man våga förarga mäktiga intressen. Idag är det hart när omöjligt att få tillstånd att skjuta en säl. Förenklade jaktregler och mer handel med sälprodukter skulle lösa detta.
Att skarven är fridlyst är obegripligt. Där handlar det dock inte om jakt då skarvar förökar sig likt kaniner. Man måste få förstöra bon och ägg för att minska antalet. Därför måste man ändra Artskyddsförordningen från 2007 och göra sig ovän med ett stort antal fridlyshetsfundamentalister. Vågar man göra det kommer spiggens naturliga fiender att öka.
Till detta ska läggas till ett internationellt Östersjösamarbete för att starkt begränsa bottentrålning och därmed förarga norsk fiskeriindustri som vill ha mjöl till laxodlingar.
På 1990-talet enades Östersjöländerna kring bekämpningen av oljeutsläpp, och man kan göra detsamma kring bottentrålning. Det är hög tid att klimat- och miljöminister Romina Pourmokthari tar på sig ledartröjan för att rädda strömmingen och därmed Östersjön.
Mats Qviberg är finansman.
