På årsdagen av regeringen Merz trampar Tyskland vatten. I Storbritannien blåser samtidigt förändringens vindar. Nigel Farages Reform UK rycker fram som en stormvind i lokalvalen och har nu med råge distanserat båda Storbritanniens gamla maktpartier. Ett rejält politiskt kursbyte, framtvingat av väljarna, tycks därmed vara enbart en tidsfråga. 

I Tyskland däremot fortsätter den gamla ordningens aktörer att hålla emot. Friedrich Merz sålde in sig själv som realist och reformist. Ett år senare framstår han snarare som ännu en förbundskansler inlåst i en trött politisk kartell av ”respektabla” partier som lovar runt, håller tunt och i slutändan agerar grindvakt åt den gamla maktordningen.

Känslan av nationell pånyttfödelse har därmed uteblivit. I stället präglas regeringen Merz av fallande opinionssiffror, koalitionsbråk, bräcklig ekonomi, press från AfD och ett skadligt offentligt gräl med Donald Trump. CDU-SPD-koalitionen har redan fastnat i strider om skatter, välfärd, pensioner och sjukvård, samtidigt som Tyskland försöker återhämta sig efter två år av krympande ekonomi.

Merz har därför prövat ett gammalt och billigt knep: att skylla i huvudsak självförvållade problem på någon tacksamt stökig figur utanför egna gränser. Vem är mer tacksam än Trump?

Tysklands problem började dock långt före Trump: en energiomställning som marknadsförde grön dygd samtidigt som den fördjupade beroendet av rysk gas, kronisk underinvestering i försvaret och en kartelliserad ekonomi som skyddar aktörerna närmast maktens köttgrytor, kväver förnyelse och förväxlar försvar av det omstridda med stabilitet.

Visst lämnar Donald Trump övrigt att önska. Ändå är det knappast strategiskt mästerligt av en tysk förbundskansler att offentligt förolämpa en amerikansk president när Tyskland, och Europa, fortfarande är beroende av amerikanska soldater, underrättelser och kärnvapenskydd. Särskilt när förolämpningen riktas mot en president som knappast är känd för att vända andra kinden till.

Helt förvånande bör det därför inte vara att Washington, efter Merz utspel om ett ”förödmjukat USA”, har meddelat att 5000 amerikanska soldater ska lämna Tyskland. 

Tyska politiker har länge levt på det förtroendekapital som äkta statsmän som Adenauer, Brandt och Kohl byggde upp. Det började erodera redan med Schröder, som inledde kärnkraftsavvecklingen och sedan sålde sina tjänster till ryska energiintressen. Merkel fördjupade beroendet av rysk gas, accelererade kärnkraftsnedläggningen och drev igenom en migrationspolitik vars sidoeffekter hon aldrig riktigt erkänt. Scholz lovade en Zeitenwende och levererade kompasslöshet. Merz erbjuder också kompasslöshet – parat med syndabockspolitik.

Kontrasten mot Storbritannien är därför intressant. Även där är den gamla ordningen trött. Även där är parlamentet fragmenterat och väljarna missnöjda. Men där rör sig kontinentalplattorna. Farage starka framryckning i gårdagens val markerar inte minst att väljarkåren inte längre accepterar att samma gamla partimaskiner bara lovar förändring – och aldrig levererar.

I Tyskland fortsätter de facto erbjudandet att vara ännu mer av samma sak – trots att ”alla” inser att modellen inte längre håller.

Det finns också en svensk parallell. När gamla maktpartier får slut på nya idéer, börjar trampa vatten och i stället skyller på alla andra – samtidigt som de, likt Merz, bjuder in gårdagens rivaler för att kunna norpa åt sig makttröjan – reduceras ledarna till skådespelare i lånad kostym: de spelar arvtagare till partilegender de inte förmår leva upp till. Högtidliga poser, magert program.

I det avseendet framstår Friedrich Merz förbluffande lik Magdalena Andersson.

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare 

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill