Googles olagliga monopol
Google har betalat mångmiljardbelopp till aktörer som Apple, och placerat sig själva som default-webbläsare i smarttelefonerna de tillverkar.
I augusti förra året slog en federal distriktsdomstol fast att Google bedriver ett olagligt monopol på internetsökmarknaden och aktivt motarbetar sina konkurrenter för att behålla marknadsandelar. Man pekade i åtalet på hur Google har betalat mångmiljardbelopp till aktörer som Apple, för att placera sig själva som default-webbläsare i smarttelefonerna de tillverkar.
I dagarna kunde påföljderna redovisas. Det har spekulerats i allt ifrån att dela upp Googles olika bolag, som att tvinga fram en försäljning av till exempel webbläsaren Chrome (AI-bolaget Perplexity har redan lagt ett bud) eller mjukvaruföretaget Android, eller behöva dela med sig av klick och sökdata till sina konkurrenter. Och det blev det sistnämnda plus ett förbud att ingå i exklusiva distributionsöverenskommelser.
Anledningen till det rätt mjuka straffet beror enligt domaren i målet, Amit Mehta, på att det i dag finns ett antal bolag som sysslar med generativ AI, backade av hundratals miljarder dollar i investeringar, för produkter som hotar internetsöks särställning. Det skiljer sig mycket från hur det såg ut för bara några år sedan. Då skedde knappt någon innovation och få var intresserade av att investera.
I domen skriver Mehta: ”Dessa företag är redan i en bättre position, både finansiellt och teknologiskt, att konkurrera med Google, än något traditionellt sökföretag varit i decennier.”
I en opinionstext i NY Times argumenterar Tim Wu, professor på Columbia University och teknikjournalist, för att rättegången – även innan domen fallit och straffet utdelats – påverkat hur Google bedrivit sin verksamhet, och påverkat industrin i stort. Som exempel nämner han chatbotten Gemini som Google – om de inte hade varit under lupp – hade kunnat använda samma väg in till Iphone och Samsung-telefoner som med Google sök, och därmed hindrat mindre bolag – som OpenAI, numera integrerade i Apples telefoner – från att få fotfäste på marknaden.
När Microsoft 1998 anklagades för monopol var Eric Schmidt (Googles vd 2001-2011 och därefter styrelseordförande fram till 2017) vd på företaget Novell. En tidigare anställd berättade för en journalist på Forbes om hur Schmidt reagerade på beskedet:
Eric klev upp på scenen och viftade med en utskrift av domen. Vi jublade men han tystade oss snabbt. Jag parafraserar, men han sa, ganska strängt: ”Det här är inget att fira – vår största konkurrent är så stark att en domare säger att de är för stora. Varför är inte vi det? Varför är det inte ert mål, allihop, att bli så framgångsrika att någon stämmer oss för att vi är för dominerande?”
Om det var en slump eller oavsiktlig profetia är oklart. Klart är att man under Schmidts ledning – bland annat genom strategin att köpa upp konkurrenter – skapade sig minst sagt monopolliknande förhållanden. Googles moderbolag Alphabet äger sex företag – Google Search, Google Maps, Google Chrome, Google Play, Youtube och Android – alla med över en miljard månatliga besökare och betydande andelar av sina respektive marknader.
Monopol är bra för de få och dåligt för de många. Jag håller därför tummarna för att Google bryts upp och Meta likaså.
I augusti förra året slog en federal distriktsdomstol fast att Google bedriver ett olagligt monopol på internetsökmarknaden och aktivt motarbetar sina konkurrenter för att behålla marknadsandelar. Man pekade i åtalet på hur Google har betalat mångmiljardbelopp till aktörer som Apple, för att placera sig själva som default-webbläsare i smarttelefonerna de tillverkar.
I dagarna kunde påföljderna redovisas. Det har spekulerats i allt ifrån att dela upp Googles olika bolag, som att tvinga fram en försäljning av till exempel webbläsaren Chrome (AI-bolaget Perplexity har redan lagt ett bud) eller mjukvaruföretaget Android, eller behöva dela med sig av klick och sökdata till sina konkurrenter. Och det blev det sistnämnda plus ett förbud att ingå i exklusiva distributionsöverenskommelser.
Anledningen till det rätt mjuka straffet beror enligt domaren i målet, Amit Mehta, på att det i dag finns ett antal bolag som sysslar med generativ AI, backade av hundratals miljarder dollar i investeringar, för produkter som hotar internetsöks särställning. Det skiljer sig mycket från hur det såg ut för bara några år sedan. Då skedde knappt någon innovation och få var intresserade av att investera.
I domen skriver Mehta: ”Dessa företag är redan i en bättre position, både finansiellt och teknologiskt, att konkurrera med Google, än något traditionellt sökföretag varit i decennier.”
I en opinionstext i NY Times argumenterar Tim Wu, professor på Columbia University och teknikjournalist, för att rättegången – även innan domen fallit och straffet utdelats – påverkat hur Google bedrivit sin verksamhet, och påverkat industrin i stort. Som exempel nämner han chatbotten Gemini som Google – om de inte hade varit under lupp – hade kunnat använda samma väg in till Iphone och Samsung-telefoner som med Google sök, och därmed hindrat mindre bolag – som OpenAI, numera integrerade i Apples telefoner – från att få fotfäste på marknaden.
När Microsoft 1998 anklagades för monopol var Eric Schmidt (Googles vd 2001-2011 och därefter styrelseordförande fram till 2017) vd på företaget Novell. En tidigare anställd berättade för en journalist på Forbes om hur Schmidt reagerade på beskedet:
Eric klev upp på scenen och viftade med en utskrift av domen. Vi jublade men han tystade oss snabbt. Jag parafraserar, men han sa, ganska strängt: ”Det här är inget att fira – vår största konkurrent är så stark att en domare säger att de är för stora. Varför är inte vi det? Varför är det inte ert mål, allihop, att bli så framgångsrika att någon stämmer oss för att vi är för dominerande?”
Om det var en slump eller oavsiktlig profetia är oklart. Klart är att man under Schmidts ledning – bland annat genom strategin att köpa upp konkurrenter – skapade sig minst sagt monopolliknande förhållanden. Googles moderbolag Alphabet äger sex företag – Google Search, Google Maps, Google Chrome, Google Play, Youtube och Android – alla med över en miljard månatliga besökare och betydande andelar av sina respektive marknader.
Monopol är bra för de få och dåligt för de många. Jag håller därför tummarna för att Google bryts upp och Meta likaså.
