Gör Ribbenvik sin gamla migrationslinje till EU-norm?

En nyhet som borde ha slagit ner som en bomb i veckan förbigicks med tystnad av de flesta mediehusen. Göteborgs-Posten rapporterade att medlemskap i IS kan utgöra asylgrund.

Bakgrunden är att Migrationsverket i början av januari gav sina handläggare nya riktlinjer för hur ärenden med IS-koppling ska bedömas.

Personer med faktisk eller uppfattad anknytning till terrororganisationen anses i allmänhet ha en ”välgrundad fruktan för förföljelse”. För att kunna neka skydd krävs i praktiken att myndigheten kan bevisa krigsbrott eller brott mot mänskligheten – något som anställda själva beskriver som näst intill omöjligt.

De nya direktiven presenterades för Migrationsverkets handläggare i början av januari, där en särskild ”flyktingprofil” införts för personer med faktisk eller uppfattad anknytning till IS. Avgörande är att IS-anknytning klassas som politisk identitet, vilket innebär att medlemskap eller misstänkt samröre i sig kan ge flyktingstatus.

Konsekvensen blir att kvinnor och barn i regel beviljas skydd – men även vuxna med faktisk IS-anknytning kan få uppehållstillstånd om konkret brottslig bevisning saknas. Riktlinjerna bygger på vägledning från EU:s asylbyrå EUAA, publicerad i december, och Migrationsverkets nya arbetsmaterial utgör i praktiken en direkt implementering av dessa bedömningar.

Samtidigt har EUAA i samma dokument skrivit ned skyddsskäl för kristna i Syrien, som numera endast anses skyddsvärda i ”exceptionella fall”. IS-medlemskap ska alltså ge tydligare skyddsprofil än kristna minoriteter. 

I EUAA:s ledning sitter Mikael Ribbenvik, tidigare generaldirektör för Migrationsverket, i dag byråns vice verkställande direktör. ”Regeringen har jobbat hårt för hans kandidatur”, skrev migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) i ett inlägg på X när han utnämndes 2024.

Därmed befinner sig en av de centrala aktörerna bakom den svenska migrationspraxis som etablerades efter 2015 i en position där han kan påverka hur asylrätten tolkas inom hela unionen.

Under Ribbenviks tid präglades Migrationsverket av generösa skyddsbedömningar, låga beviskrav och en långtgående tolerans kring beviljade uppehållstillstånd. Kritiken mot bristande kontroll av identitet, bakgrund och säkerhetsrisker var återkommande, liksom beskrivningen av en myndighet där rättsliga gränser successivt försköts.

I sin bok beskriver Ribbenvik denna period i positiva termer. Han lyfter de höga asyltalen som en moralisk framgång och framhåller att Sverige tog emot fler asylsökande än nästan något annat europeiskt land.

Det ligger nära till hands att tolka det som att Ribbenvik nu har tagit med sig detta synsätt in i EU-systemet. Det finns tydliga paralleller till tidigare svensk tillämpning, där skyddsstatus i praktiken blev utgångspunkt och prövningen koncentrerades till uteslutningsgrunder.

Samma konstruktion återkommer nu på EU-nivå: staten måste visa att den asylsökande personligen begått grova internationella brott, medan den sökande endast behöver visa – eller tillskrivas – en faktisk koppling till organisationen.

Att detta sker utan bredare medial uppmärksamhet är i sig talande. Här formas EU:s framtida asylpraxis. Fler redaktioner borde följa frågan.