Håll drömmen om svensk vinst levande i kväll

Det kan låta cyniskt att prata om Ukrainas skadekris inför VM-playoffet mot Sverige i kväll. Landet har som bekant betydligt värre skador att hantera, på människor och ekonomi. 

Men leken fotboll – liksom de flesta lekar – blir bara underbar om den tas på stort allvar. Och den ukrainska truppen har stolt deklarerat att de spelar för sitt land, för att skänka tröst och ära.  

De spelar också för chansen att sprida den kollektiva glädje och spänning som deltagande i fotbolls-VM skänker en nation. En närmast hysterisk glädje om det går riktigt bra, det vet vi som minns Sveriges VM-brons 1994.

Det har talats mycket om svenska skador. Nyckelspelarna Alexander Isak och Dejan Kulusevski är ju ur leken.

Men som tränarlegendaren Hasse Backe säger: ”Ukraina är ju fullständigt skadeskjutet”. Inklusive avstängningar från gruppspelet. Sex-sju troliga startspelare är borta, som spelregissören Malinovskyj, tidigare Arsenalstjärnan Zinchenko, försvarsklippan Konoplya. Samt svenskdödaren Dovbyk, han som avgjorde mot ett bra Sverige i åttondelen i EM 2021.

Anar vi här lite av grunden till den för mig obegripliga svenska pessimismen? En kär Fokus-medarbetare verkar tro jag är galen som tror på seger. Man talar om bogey teams i fotboll – och även i EM 2012 blev det pisk mot Ukraina. Zlatan gjorde 1-0, men superstjärnan Schevchenko vände inför hemmapublik. Hade vi vunnit hade vi haft stor chans att avancera till kvartsfinal. 

Månne spökar även mörka kollektiva minnen från slaget i Poltava, utkämpat på ukrainsk mark 1709, vilket innebar början till slutet för den svenska stormaktstiden?

Att vi sedan blev en humanitär stormakt är en annan historia. Men på ett småbisarrt sätt faktiskt kopplad till de senaste årens förfall för landslaget. Det var ju under den humanitära stormaktens poster boy Fredrik Reinfeldt tid som ordförande i Fotbollförbundet 2023-2025 – där rätt värdegrund och showig fotboll sattes före resultat – vi föll ner i avgrunden. Vi är nu FIFA-rankade som nummer 42, för ett par år sedan runt 20.

Här förstås pessimismens huvudskäl: Vi har varit kassa.

Men med ny förbundskapten – engelske trivselmakaren Graham Potter efter danske Jon Dahl Tomasson som krånglade till spelmodellerna och var lite kantig – och med en trupp som spelare för spelare är bättre än Ukrainas, finns objektivt en stor chans att det går vägen i kväll. Och i så fall är vi bara en hemmamatch, mot Polen eller Albanien, från avancemang mot VM.

Så upp med hakorna nu. Optimism grundad i realism är en bättre framgångsgrund än skräckfylld pessimism.  

Visst, för Ukraina som nation skulle VM-deltagande betyda mer. Och jag kommer att hålla på dem framgent, om de slår ut oss. Men även vi svenskar trängtar efter ära. Det var kul med gulden i vinter-OS, men det är ju mest ett distriksmästerskap mot Norge. Medan ingen annan sport definierar en idrottslig stormaktsstatus som fotboll.

Människan lever inte av bröd allena. Även hopp ingår i kostcirkeln. Och tänk att få hoppas på en ny benådad VM-sommar. Faktum är att vi bara en enda gång efter 2006 har tagit oss till VM-slutspel. Då, i Ryssland 2018, gick vi ända till kvartsfinal.

Snälla svenska lag, håll min dröm levande i kväll.

Erik Hörstadius