Hemlängtan en bortglömd parameter

Det sammanställs forskningsrapporter och görs enkäter för att ta reda på fakta om diverse samhällsföreteelser. Därför är det kanske förmätet att använda en somalisk Uberförare och sig själv som exempel för att dra slutsatser om något som debatteras flitigt just nu, men jag gör ett försök.

Jag talar om invandrares återvändande till sina ursprungsländer. Regeringen arbetar för att öka återvändandet och det diskuteras hur det ska gå till, hur mycket pengar de som återvänder ska få med sig i startkapital, om återvändande är praktiskt genomförbart och slutligen om det är moraliskt eller omoraliskt att arbeta för återvändande. Det senare, verkar en del kommuner tycka, eftersom de sagt nej till att hjälpa svenska staten med arbete för återvändande.

Exil. Svenska Akademiens ordbok definierar det som tvungen eller frivillig landsflykt/vistelse borta från hemlandet. Wikipedias definition: ”Exil avser förhållandet att en person bor utanför sitt eget land, men utan att ha släppt sin identifikation med landet”.

Det säger sig självt att en mängd faktorer avgör hur mentalt påfrestande detta är för den som lever i exil. I tio år levde jag i självvald exil i Tyskland. För det mesta var det bra, framför allt sedan jag började få grepp om tyska språket. Tyskland är också relativt kulturellt likt Sverige och samhällsfunktioner är någorlunda lika. Visst fanns det irriterande saker. När jag ansökte om intyg eller liknande så kom den tyska grundligheten fram, nästan till nivån att de ville veta mormors kusins flicknamn.

Och så det med titlar och att nia människor. Att vänja sig vid att bli kallad ”Frau Kammpass”, jag kunde inte gärna be dem lära sig säga Kampås med å.

Och det formella jämfört med det svenska mer familjära i umgänget med människor jag inte hade relation till. Nåväl, man vänjer sig och jag kunde också uppskatta noggrannhet, att det i princip alltid och direkt gick att få tag i någon som tog ansvar för ens ärende, likaså uppskatta respekten i att bli titulerad fru.

Jag kunde likaså resa till Sverige och gästa mina barn ett antal gånger per år, Lübeck ligger inte långt från Halland. Det var väl vid midsommar och liknande jag kände suget till Sverige, det som är denna texts ämne – hemlängtan.

Jag hade svenska vänner att umgås med för att få vara mig själv för en stund, prata svenska eller ondgöra mig över något tyskt som vi kunde skratta åt. Vid riktigt svår hemlängtan var det IKEA som gällde, där kände jag mig hemma bland Billy-hyllor och köttbullar.

För några månader sedan åkte jag Über i Göteborg. En somalisk man i trettioårsåldern var chaufför, jag kallar honom här Muhammed. Han var pratsam med en charmig brytning. Bodde jag inte i staden? Hälsade jag på mina söner? Ack, så härligt med mamma på besök. Jag höll med och frågade om han trivdes i Sverige. Jodå, Sverige är ett mycket bra land. Men mycket konstigt. Ta det här med mat. I Somalia går man bara ut på gatan och handlar det man ska äta en timme senare. I Sverige måste man gå i affärer, nästan inget är plockat från träd och åkrar samma dag, inte färskt. Och det är kallt, blåser och regnar en stor del av året.

Muhammed längtade till maten i Somalia. Och till hur folk var till sättet, ljuden och hur det luktar där. Och så var det förstås familjen. Mamma. Vartannat år ungefär hade han råd att åka hem och hälsa på henne. Det var deppigt i Sverige ibland. Jobbigt att leva. Jag sa att jag förstod för jag tror faktiskt att jag gjorde det. Jag skulle tycka det var fruktansvärt att bara få träffa mina barn vartannat år. Men Muhammeds exil var ju en sju resor svårare situation än min i jämförelse banala vistelse i Tyskland.

Under andra halvan av 1800-talet levde en tysk psykiatriker som hette Ludwig Meyer. Han är berömd för att ha reformerat den psykiatriska vården från att ha varit omänsklig förvaring till att bli behandling av sjuka människor. Bland annat var Meyer bland de första att försöka reda ut sjukdomssymptom i olika diagnoser. En av dessa diagnoser var hemlängtan. Det berodde på att många människor på grund av depression och ångest sökte honom som läkare. När han rotat lite i dessa patienters historia satte han diagnosen Hemlängtan.

De patienter som fick diagnosen levde faktiskt i exil, men här gällde det människor som tidigare brukat jorden och bott i små byar men som av tidens krav tvingats flytta till städer och arbeta i fabriker.

Vissa kommuner vägrar alltså att samarbeta med regeringen i frågan om återvändande. Det första är att här skiner den svenska malligheten igenom – just Sverige anses bäst i världen och att önska någon något annat än Sverige är allra minst rasism, verkar det som. Har kommunerna i fråga hört sig för med invandrarna själva? För här är det andra – invandrare tillerkänns inte riktigt agens, egen vilja och förmåga att ta beslut.

Det verkar som om storsvenskt uppblåsta tjänstemän helt enkelt inte kan förstå att det finns många invandrare som lider av hemlängtan. Jag skriver lider, för hemlängtan är ett lidande. Lidande kan lindras men ibland också botas. Om nu Muhammed fick med sig ett startkapital är det mycket möjligt att han skulle vilja återvända till mamma och hennes mat. Borde han inte få chansen till det?

Ingrid Kampås är författare, litterär översättare och frilansredaktör.