I adoptionsdebatten passar det plötsligt att prata om biologi
På svenska lärosäten blir man uppkallad till rektor om man nämner biologiska faktorer. Men i den pågående adoptionsdebatten är biologin helt central.
Ponera att jag eller att någon av mina kolleger som är universitetslärare i statsvetenskap en dag skulle föreläsa för våra studenter och komma på tanken att säga något i stil med: I dag tänkte jag tala om hur biologiska skillnader mellan män och kvinnor påverkar deras politiska handlande. Hur de röstar. Vilken ideologisk uppfattning de har. Hur mycket intresserade de är av politik. Och så vidare. Vad skulle hända? Med stor sannolikhet skulle vi blivit uppkallade till rektor eller någon annan hög befattningshavare inom universitetsförvaltningen och blivit rejält åthutade.
Hade vi framhärdat skulle vi förmodligen blivit avstängda från vidare undervisning. Inom forskning och undervisning råder närmast ett tankeförbud mot att tala om biologiska skillnader mellan män och kvinnor vad gäller politiskt handlande. Simone de Beuvoirs legendariska tes att "man föds inte till kvinna, man blir det" har närmast status som ett budord.
I dagarna har regeringens utredning om internationella adoptioner presenterats där förslaget är att dessa på grund av de många oegentligheter som uppdagats inte längre skall förekomma. Söker man i utredningen på termen "biologi" får man över 200 träffar. Den biologiska kopplingen mellan barn och föräldrar anses så viktigt att man föreslår att vuxna som adopterats skall få ett ekonomiskt bidrag för att kunna söka upp sina biologiska föräldrar.
Även på andra områden inom reproduktionen anses den biologiska kopplingen synnerligen viktig. Vi har ett förbud mot både anonyma sperma- och äggdonationer. Ett barn som tillkommit genom dessa har rätt att vid myndighetsålder få information om vem som är dess biologiska föräldrar. Att inte veta detta anses kunna skapa livslånga trauman. Även när det gäller barn som omhändertas för att de biologiska föräldrarna brister i omsorgen finns denna absoluta biologi.
Det verkar inte finnas någon gräns för hur illa en förälder hanterat sitt biologiska barn som gör att denna mister föräldraskapet. I några fall har detta påbjudna tvångsumgänge med biologiska föräldrar som bekant lett till djupt tragiska dödsfall. Unison, som är landets största organisation för kvinnojourer, bedriver en (mycket angelägen) kampanj mot detta för många barn mycket farliga tvångsumgänge med biologiska föräldrar.
"Biologi på svenska" är således en mycket märklig sak. I undervisning och forskning inom samhällsvetenskap och humaniora vid landets lärosäten får man knappt nämna biologi. När det gäller reproduktionen är det precis omvänt. Det anses helt centralt att barn får vetskap och kännedom om sina biologiska föräldrar. Och när det gäller barns rätt till en trygg och säker uppväxt är det biologin som gäller, i många fall oavsett riskerna för barnet.
Båda förhållningssätten kan i och för sig vara korrekta, men absolut inte på samma gång.
Bo Rothstein är professor emeritus i statskunskap
Ponera att jag eller att någon av mina kolleger som är universitetslärare i statsvetenskap en dag skulle föreläsa för våra studenter och komma på tanken att säga något i stil med: I dag tänkte jag tala om hur biologiska skillnader mellan män och kvinnor påverkar deras politiska handlande. Hur de röstar. Vilken ideologisk uppfattning de har. Hur mycket intresserade de är av politik. Och så vidare. Vad skulle hända? Med stor sannolikhet skulle vi blivit uppkallade till rektor eller någon annan hög befattningshavare inom universitetsförvaltningen och blivit rejält åthutade.
Hade vi framhärdat skulle vi förmodligen blivit avstängda från vidare undervisning. Inom forskning och undervisning råder närmast ett tankeförbud mot att tala om biologiska skillnader mellan män och kvinnor vad gäller politiskt handlande. Simone de Beuvoirs legendariska tes att ”man föds inte till kvinna, man blir det” har närmast status som ett budord.
I dagarna har regeringens utredning om internationella adoptioner presenterats där förslaget är att dessa på grund av de många oegentligheter som uppdagats inte längre skall förekomma. Söker man i utredningen på termen ”biologi” får man över 200 träffar. Den biologiska kopplingen mellan barn och föräldrar anses så viktigt att man föreslår att vuxna som adopterats skall få ett ekonomiskt bidrag för att kunna söka upp sina biologiska föräldrar.
Även på andra områden inom reproduktionen anses den biologiska kopplingen synnerligen viktig. Vi har ett förbud mot både anonyma sperma- och äggdonationer. Ett barn som tillkommit genom dessa har rätt att vid myndighetsålder få information om vem som är dess biologiska föräldrar. Att inte veta detta anses kunna skapa livslånga trauman. Även när det gäller barn som omhändertas för att de biologiska föräldrarna brister i omsorgen finns denna absoluta biologi.
Det verkar inte finnas någon gräns för hur illa en förälder hanterat sitt biologiska barn som gör att denna mister föräldraskapet. I några fall har detta påbjudna tvångsumgänge med biologiska föräldrar som bekant lett till djupt tragiska dödsfall. Unison, som är landets största organisation för kvinnojourer, bedriver en (mycket angelägen) kampanj mot detta för många barn mycket farliga tvångsumgänge med biologiska föräldrar.
”Biologi på svenska” är således en mycket märklig sak. I undervisning och forskning inom samhällsvetenskap och humaniora vid landets lärosäten får man knappt nämna biologi. När det gäller reproduktionen är det precis omvänt. Det anses helt centralt att barn får vetskap och kännedom om sina biologiska föräldrar. Och när det gäller barns rätt till en trygg och säker uppväxt är det biologin som gäller, i många fall oavsett riskerna för barnet.
Båda förhållningssätten kan i och för sig vara korrekta, men absolut inte på samma gång.
Bo Rothstein är professor emeritus i statskunskap
