Ingen anledning att rösta C eller L

Flera partier går in i valrörelsen med redan uttjatade ultimatum i regeringsfrågan. På högersidan kräver SD ministerposter, vilket L avvisar. Till vänster villkorar V sin medverkan med en plats i regeringen. C accepterar inte det. Summa summarum skulle det inte gå att bilda någon regering vare sig till höger eller vänster.

Om samtliga åtta partier lyckas kravla sig över fyraprocentsspärren till riksdagen kommer möjliga regeringsalternativ att blockeras oavsett vilken sida som får majoritet. Aningen hamnar Ulf Kristersson i en omöjlig sits, eller så blir det Magdalena Andersson. 

Statsministern hävdar att det kommer att lösa sig eftersom det gjorde det när Tidöpartierna bildade regering 2022. ”På min sida av politiken är vi överens.” Han utvecklar inte saken närmare. Oppositionsledaren påstår sig kunna samarbeta med alla utom SD. Mer än så finns inte att säga.

För väljare som står och väger mellan blocken och hoppas på en majoritetsregering som är kapabel att styra landet blir valet hopplöst. I det avseendet spelar det ingen roll om man röstar till höger eller vänster. Det finns inget att hämta på någondera sida. 

Det är det politiska arvet efter fanatiker som Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund vi talar om – de röda linjernas politik. Sakfrågorna spelar ingen roll i sammanhanget, enbart det motstånd mot så kallade ytterkantspartier som etablerades efter valet 2018 av två småpartier och som förgiftat det politiska samtalet sedan dess.

För väljarna är det lika bra att inse att det är så här det förhåller sig. Efter valet 2026 väntar utdragna regeringsförhandlingar och i slutändan en uppgörelse som januariavtalet. Alternativet är ett påtvingat nyval som ingen vill ha, allra minst väljarkåren.

Det finns bara två saker som i samverkan kan förändra den saken.

Den första förutsättningen är att L åker ur riksdagen. Partiet har målmedvetet strävat i den riktningen under lång tid och nu tyder allt på att det kommer att lyckas. Rekordlåga 1,3 procent i Indikator Opinion och två procent avrundat uppåt i Ipsos senaste mätning motiverar inga stödröster, och då är det bye-bye. 

Det innebär i sin tur att Tidöpartiernas högerprojekt kan läggas till handlingarna och räknas bort ur ekvationen. Majoriteten kommer att hamna i händerna på partierna till vänster.

I Ipsos landar S på 33 procent, V på 9, MP på 6 och C på 6. Översatt till mandatfördelning i riksdagen innebär det 197 platser av 349. För Tidöpartierna stannar det på 152 mandat med SD på 20 procent, M på 17 och KD som prickar spärren på 4.

Den andra förutsättningen som skulle kunna bana vägen för en enklare regeringsbildning är det som Ipsos ger vid handen i ett annat avseende. Mer finstilt blir mandatfördelningen 120 till S, 33 till V och 22 mandat vardera till MP respektive C.

Det innebär i sin tur att S, V och MP får majoritet på egen hand med 175 mandat mot 174 för övriga – knappt men tillräckligt. Magdalena Andersson kan förhandla med likasinnade partier och bilda någon slags regering, utan att försöka tvinga ihop motpolerna C och V. 

Vid det utfallet går Centern miste om den vågmästarroll man har tänkt sig att exploatera maximalt efter valdagen i september. Partiet hamnar i den politiska ödemarken utan inflytande och möjlighet att sabotera handlingskraftiga regeringsbildningar.

Avsikten med parlamentariska system som det svenska med proportionell fördelning av rösterna är att det ska gå att skrapa ihop regeringsdugliga majoriteter i riksdagen – inte att enskilda partier ska terrorisera omgivningen med utpressning.

Väljare som vill välta den förmodade vänsterregeringen över ända kan lägga sin röst på något av de återstående Tidöpartierna i tillräcklig utsträckning för att skapa en högermajoritet. Då blir Kristersson kvar. Annars väntar Andersson. 

Vill man som väljare ha en funktionsduglig regering efter valdagen i september, oavsett till höger eller vänster, har man ingen anledning att rösta vare sig på C eller L. Ingen alls.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent