Ingen kunde älska som Staffan Hildebrand

Jag tittar på Staffan Hildebrands Fjortonårslandet från 1979. En dokumentär om pojkar (för det mesta) i åldern som ger filmen dess titel, och allt som de ägnar sig åt – skejtar, spelar i band, dräller runt på stan, hänger på café och röker, snackar skit på bred stockholmska. Kanske mest det sistnämnda.

När jag ser den nu slår det mig vilken förlovad tid det var. Vilket förlovat land. Ett Sverige där allting sedan kriget bara pekat uppåt. Där den enda skärm som fanns var dumburken hemma med två urtrista kanaler. Ungdomar fick röra sig fritt utomhus, sköta sig själva, hade inget annat val än att umgås med varandra, och samtalade om allt möjligt på det språk som talades i riket vid den tiden, nämligen svenska. Alltifrån ytliga betraktelser till djupa insikter som: ”Man har kul tills man är 20, sen behöver man inte leva längre”.

Grabbarna i filmen bygger sin egen skejtramp utan ett enda par vakande vuxenögon i sikte. Ett okomplicerat land långt före vår tid av psykiska diagnoser, femtioelva könsidentiteter och förlamande fobi för precis allt som kan gå fel – inklusive att en pedofil dyker fram ur buskarna och tar ditt barn, om du som förälder slappnar av för en sekund.

Det var i just detta förlovade fjortisland som Staffan Hildebrand frodades. Jag kan inte hjälpa att avundas honom. Det välsignade liv han har fått leva. För visst har han haft det bra. Även om han är ”cancellerad” nu.

Hildebrand blev känd för sina 80-talsfilmer om tonåringar: G – som i gemenskap, Stockholmsnatt och Ingen kan älska som vi. Men för några år sedan uppdagades det att han haft sex med två av de tonårspojkar som han träffat i sitt filmande. Det blev rubriker, folk tog avstånd, och Hildebrand försvann – till Kambodja, ska det visa sig i Svenska Dagbladets dokumentärserie, där en journalist söker upp honom fyra år senare.

Hildebrand lever nu gott på sin svenska pension, i ett land som i dokumentären beskrivs som ”ett paradis för västerländska sexualbrottslingar”. Där har han (79) en pojkvän (35) och några heterosexuella ”fostersöner” som han hjälper till att försörja, och vars barn han ser som sina barnbarn.

Han säger sig nu kunna kontrollera det han kallar sin ”ådra” – attraktionen till killar i yngre tonåren. Han liknar sig själv vid en nykter alkoholist, som gör bäst i att hålla sig undan spriten helt och hållet. ”Den unga pojken är alkoholen, och jag kan inte dricka den.”

Han säger också att han ses som något av en hjälte av dem han har omkring sig i Kambodja. ”Jag har aldrig varit så lycklig i mitt liv som nu.”

Även om han lever i exil går det alltså ingen nöd på Hildebrand. Det verkar det å andra sidan aldrig ha gjort. Han har ju, som sagt, levt ett välsignat liv.

Hildebrand föddes på Östermalm med en pappa som var chef på brandstationen. Brandmännen som Hildebrand hängde med var vänster, och han tog intryck av dem och blev sosse. På skolan Östra Real, där lärarna var höger, kämpade han för att få dra i gång en socialdemokratisk ungdomsklubb, och fick stöd av en ung Carl Bildt.

Hildebrand drar sedan ut i världen i vad som beskrivs som en Forrest Gump-tillvaro, där han blir vittne till stora händelser. Han rapporterar för public service och tidningar. Han är också politiskt aktiv och bildar nära band till den socialdemokratiska partieliten.

Han blir SVT:s korrespondent i Sydostasien och bevakar Vietnamkriget. Att han är uttalat vänster och USA-motståndare bryr sig tv-cheferna inte om. ”Väldigt många kring TV2 var ju politiskt vänster”, som han själv säger i dokumentären. Hildebrand har rätt åsikter, ligger rätt i tiden, och är ”broder” med många inom regeringspartiet.

Karriären tar sedan en abrupt vändning. Hildebrand börjar intressera sig för svensk folkmusik, som just då upplever en boom. Han gör filmer om det, och det är då han träffar 13-åringen Lasse, som han inleder en sexuell relation med. Lasse får hänga med Hildebrand på resor och jobb.

När Lasse är 15 år gör han slut med Hildebrand, och har senare sagt att han har mått dåligt över relationen. Att det kändes som ett krav. Hildebrand säger däremot att allt var ömsesidigt och att Lasse kunde ha lämnat när som helst.

Karriären rullar på för Hildebrand. Det är slutet på 1970-talet, han är 30 år och börjar jobba med Fjortonårslandet. Ungdomarna i filmen får komma hem till Hildebrand, och det blir som en inofficiell ungdomsgård i hans flotta lägenhet på Södermalm. Vissa av grabbarna sover över.

Efter den dokumentären börjar han jobba med det som ska bli G – som i gemenskap. En del av budgeten på sju miljoner från SVT och SF, går till att ”ta hand om ungdomarna”. ”Representation, kallades det”, säger Hildebrand. ”Annars kan jag inte göra filmen.” Det är då det blir ungdomsgård på allvar hemma hos honom. När pojkarna köper pizza dras det från representationskontot. ”De ville aldrig gå hem. En väldigt bra period”, enligt Hildebrand.

Och här går vittnesmålen isär. Vissa säger att Hildebrand tafsade på och gjorde närmanden mot pojkarna, samt att det fanns alkohol och hasch i lägenheten. Själv förnekar han i princip allt. Han menar att killarna drogs till honom av andra skäl, att han lyssnade på dem och ville dem väl. Att det bara serverades te och Coca-cola hos honom.

Att ”ådran” fanns där råder det dock ingen tvekan om. Hildebrand uppger själv att han, i samband med inspelningen av Stockholmsnatt i mitten av 1980-talet, börjar bota sig själv. Han går i terapi, och uppmanas av sin mamma att sluta med ungdomsfilmerna. Så blir det också.

”I dag om jag ser en 14-åring på stan, då får jag inte en ny filmidé och börjar tänka i de banorna”, säger han nu.

Han erkänner också, lite halvt, att han har begått ”misstag” gentemot de pojkar han hade runt sig: ”Jag hade den här ådran som jag inte förstod då, av attraktion till unga killar i yngre tonåren. Där gjorde jag ju som vuxen fel, eftersom jag var för så många en fast punkt. För den fasta punkten gjorde fel här”.

När jag lyssnar på den här historien lämnas jag med några frågor. Varför släpptes 13-årige Lasse i väg vind för våg? Varför lät hans föräldrar honom följa med Hildebrand på alla resor och jobb? Var var föräldrarna till den drös pojkar som hängde i Hildebrands lägenhet dag som natt? Varför reagerade inte SVT och andra uppdragsgivare på att han hade en egen, privat ungdomsgård i sitt hem? Var det ingen som tyckte att det var olämpligt? Ingen som tyckte det var läge att slå larm?

Som vanligt i dessa metoo-liknande fall är det svårt att veta vad som är sant och inte. Gjordes det verkligen närmanden i Hildebrands ungdomsgård? Tog han någon på kuken? Ord står mot ord. Men oavsett borde väl varningsklockorna ha ringt när en vuxen man valde att tillbringa så mycket tid med unga pojkar.

Man säger att det var okänt att även killar kunde utsättas för sexuella övergrepp. Att det också var en mer frisläppt tid när det kommer till sex. Men jag tror inte att det är hela förklaringen.

Jag tror att det kanske var det just den aningslöshet, den slapphet i vuxenvärldens syn på ungdomar och de faror som lurar på dem – det som gjorde kidsen i Fjortonårslandet så fria – som också möjliggjorde för en sådan som Hildebrand att leva ut sin sjuka dragning. Samma aningslöshet som också gör att den tidens Sverige nu framstår som ett förlovat land, med ungdomar som var både aktiva och sociala till en grad som är sällsynt i dag.

Samma tillåtande attityd som gav ungdomen fria tyglar, gjorde också att Hildebrand fick tillgång till de pojkar han åtrådde. Och kanske är det just därför vi inte längre lever i det landet.

Ändå.

Jag kan inte hjälpa att avundas dem som fick uppleva det.

På gott och ont.

Jonathan Nordström är frilansjournalist