Förbjud alla skjutvapen för allmänheten – inte bara AR-15
Det är kulturen, inte individegenskaper, som möjliggör massmord. Därför måste vapnen bort helt, anser Torbjörn Tännsjö.
Toppbild: TT
Polisen gör fortsatta ansträngningar för att klargöra motivet bakom massmordet på Risbergska skolan i Örebro. På torsdagen satte man upp flera övervakningskameror utanför Rickard Anderssons lägenhet, tre veckor efter massmordet och hans egen död. På grund av förundersökningssekretess vill Polisen inte kommentera åtgärden.
Ändå är det troligt att vi aldrig får veta vilket det exakta motivet var, mer än att det rörde sig om en ensam gärningsman, driven av personligt ressentiment. Det är därmed tid att tänka över hur vi ska förstå vad som hände. Hur kunde det ske, är det frestande att fråga. Finns det något sätt att förstå det närmast ofattbara? Frågan är emellertid fel ställd. Vi bör i stället fråga oss varför det inte hänt tidigare och varför det inte händer oftare.
Vi lever i en kultur där väpnat våld glorifieras. Vi ser på bio och teve hur en huvudperson med skjutvapen mejar ned fienderna och liken hopar sig — samtidigt som han - nästan alltid en man - framgångsrikt hukar sig undan eldgivning från halvautomatiska vapen. Barn lär sig i dataspel att utöva samma slags väpnade våld.
Vi lever i ett samhälle med stor tillgång till vapen. Åtskilliga individer har också slagits ut från samhället redan i unga år. Varför tar de inte till vapen, varför lever de inte i sin revanschlust ut sina lärdomar från nätet? Det är frågan som ropar på ett svar.
Svaret på frågan måste väsentligen hänvisa till samhälleliga normer eller konventioner. Vi styrs i långt större grad än vi normalt är medvetna om av sådana. De kan sägas bestå av ömsesidiga förväntningar. Sådana förväntningar bildar i många fall ett slags jämvikt. Det innebär att, med tanke på vad andra gör, har jag goda egoistiska skäl att följa normer. Detta gäller alla. I bästa fall är normen fredlig och till allas och samhällets bästa. Så är det förstås med normen att inte bruka fysiskt våld mot varandra.
Också en marginaliserad individ, som inte anser sig ha något att förlora om han dödas, kan följa en fredlig social norm av ett slags självbevarelsedrift. Han undviker friktion genom att infoga sig i gemenskapen.
Men normer kan rubbas om de framgångsrikt utmanas. Detta öppnar en skrämmande sida när det gäller skolskjutningar. Då någon tar första steget och skjuter, kan fler frestas att följa efter. Då ett tabu är brutet ligger fältet fritt för nya experiment. Därför kan skolskjutningar anta ett slags epidemisk karaktär. Gränsen för det normala förskjuts, åtminstone inom vissa marginaliserade grupper i samhället.
Ser vi saken så, som ett socialpsykologiskt eller sociologiskt fenomen, snarare än som ett individualpsykologiskt, öppnar sig en möjlighet till bättre förståelse men också till verksamma motåtgärder.
Den fredliga normen måste försvaras. Samhället måste anpassas bättre till den fredliga synen både på underhållningsvåld och på tillgång på vapen. Glorifieringen av våld måste mötas med förakt och avståndstagande.
Paradoxalt nog blir nu låsta skolor och övningar i inrymning och utrymning problematiska. De är ofta kontraproduktiva, som professorn i kriminologi Sofia Wikman framhöll i en forskarkommentar i Forskning och framsteg en vecka efter skjutningen i Örebro. Skyddsåtgärder kan bli till dödsfällor.
En central punkt måste däremot vara att värna statens våldsmonopol. Varför ska någon annan än polis och militär samt utövare av reglerad jakt (viltvård) ha legal tillgång till vapen? Förbjud alla skjutvapen utanför denna trånga krets. Markera mot det väpnade våldet. Utveckla, bevara och stärk fredliga normer och konventioner.
Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi
Polisen gör fortsatta ansträngningar för att klargöra motivet bakom massmordet på Risbergska skolan i Örebro. På torsdagen satte man upp flera övervakningskameror utanför Rickard Anderssons lägenhet, tre veckor efter massmordet och hans egen död. På grund av förundersökningssekretess vill Polisen inte kommentera åtgärden.
Ändå är det troligt att vi aldrig får veta vilket det exakta motivet var, mer än att det rörde sig om en ensam gärningsman, driven av personligt ressentiment. Det är därmed tid att tänka över hur vi ska förstå vad som hände. Hur kunde det ske, är det frestande att fråga. Finns det något sätt att förstå det närmast ofattbara? Frågan är emellertid fel ställd. Vi bör i stället fråga oss varför det inte hänt tidigare och varför det inte händer oftare.
Vi lever i en kultur där väpnat våld glorifieras. Vi ser på bio och teve hur en huvudperson med skjutvapen mejar ned fienderna och liken hopar sig — samtidigt som han – nästan alltid en man – framgångsrikt hukar sig undan eldgivning från halvautomatiska vapen. Barn lär sig i dataspel att utöva samma slags väpnade våld.
Vi lever i ett samhälle med stor tillgång till vapen. Åtskilliga individer har också slagits ut från samhället redan i unga år. Varför tar de inte till vapen, varför lever de inte i sin revanschlust ut sina lärdomar från nätet? Det är frågan som ropar på ett svar.
Svaret på frågan måste väsentligen hänvisa till samhälleliga normer eller konventioner. Vi styrs i långt större grad än vi normalt är medvetna om av sådana. De kan sägas bestå av ömsesidiga förväntningar. Sådana förväntningar bildar i många fall ett slags jämvikt. Det innebär att, med tanke på vad andra gör, har jag goda egoistiska skäl att följa normer. Detta gäller alla. I bästa fall är normen fredlig och till allas och samhällets bästa. Så är det förstås med normen att inte bruka fysiskt våld mot varandra.
Också en marginaliserad individ, som inte anser sig ha något att förlora om han dödas, kan följa en fredlig social norm av ett slags självbevarelsedrift. Han undviker friktion genom att infoga sig i gemenskapen.
Men normer kan rubbas om de framgångsrikt utmanas. Detta öppnar en skrämmande sida när det gäller skolskjutningar. Då någon tar första steget och skjuter, kan fler frestas att följa efter. Då ett tabu är brutet ligger fältet fritt för nya experiment. Därför kan skolskjutningar anta ett slags epidemisk karaktär. Gränsen för det normala förskjuts, åtminstone inom vissa marginaliserade grupper i samhället.
Ser vi saken så, som ett socialpsykologiskt eller sociologiskt fenomen, snarare än som ett individualpsykologiskt, öppnar sig en möjlighet till bättre förståelse men också till verksamma motåtgärder.
Den fredliga normen måste försvaras. Samhället måste anpassas bättre till den fredliga synen både på underhållningsvåld och på tillgång på vapen. Glorifieringen av våld måste mötas med förakt och avståndstagande.
Paradoxalt nog blir nu låsta skolor och övningar i inrymning och utrymning problematiska. De är ofta kontraproduktiva, som professorn i kriminologi Sofia Wikman framhöll i en forskarkommentar i Forskning och framsteg en vecka efter skjutningen i Örebro. Skyddsåtgärder kan bli till dödsfällor.
En central punkt måste däremot vara att värna statens våldsmonopol. Varför ska någon annan än polis och militär samt utövare av reglerad jakt (viltvård) ha legal tillgång till vapen? Förbjud alla skjutvapen utanför denna trånga krets. Markera mot det väpnade våldet. Utveckla, bevara och stärk fredliga normer och konventioner.
Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi