Vänsterperspektiv på våldtäkt av 100-åringar

Så har det återigen hänt. Ett gäng nämndemän från vänsterpartier har, tillsammans med en domare, låtit en utländsk våldtäktsman få vara kvar i landet.

En 37-årig irakier har våldtagit en 100-årig kvinna under sitt arbete. Men det är inte första gången mannen dömts. Enligt Expressen har vederbörande även dömts för urkundsförfalskning, dömts till böter och fått körkortet indraget på grund av att ha kört bil med narkotika i blodet, och ovanpå det har han kört hemtjänstens bil under våldtäktsutredningen.

Hur en sådan person ens får jobb inom hemtjänsten för att ta hand om gamla och sjuka övergår nog de allra flesta svenskars förstånd. 

Varför utvisades inte den här mannen för flera år sedan?

Ändå är det sådant som händer i Sverige gång på gång, vilket ofta beror på att vänsterlutande nämndemän sitter med och dömer, och tycker saker som att ”anknytningen till Sverige är så stark”.

Nämndemannasystemet vilar på tanken att rättssystemet ska ha en folklig och demokratisk förankring. Men här verkar ”förankringen” totalt tappat fotfästet. 

För hur många människor i Sverige tycker egentligen att en utländsk medborgare som våldtagit en 100-åring ska få stanna i landet?

Nyligen uppdagades ett liknande fall. 16-åriga Meya våldtogs i Skellefteå i en gångtunnel. Även denna gång var det en vänsterpolitiker som var med och tillät att en våldtäktsman fick stanna i Sverige.

Hennes namn är Lena Berggren.

Jag har haft Lena Berggren som lärare i historia vid Umeå universitet så sent som 2021. Tyvärr bedriver hon politik även i sin roll som universitetslärare.

Hur går då politisk aktivism på ett universitet till i praktiken?

Kursen hette ”politiskt våld” och ingår i min fil. mag i historia. På ett universitet har man föreläsningar och seminarier, tanken är att seminarierna ska vara studentdrivna och bygga på diskussioner om det man läser. Eftersom det här var under pandemin deltog studenterna digitalt. 

Vid tillfället skulle studenterna samtala om folkmordet i Rwanda. Extra intressant för mig eftersom jag varit i Rwanda och filmat massgravar som tv-producent. 

Mitt i den digitala seminariediskussionen kommer läraren Lena Berggren helt plötsligt in och börjar lyssna på oss studenter, och visar snart ett klart missnöje över diskussionen. Hon ger nu en uppmaning: ”Nu ska ni diskutera dessa frågor ur ett intersektionellt perspektiv”. 

Intersektionalism är en vänsterlutande ideologi som letat sig in i universitetens teorivärld, som går ut på att om man tillhör flera olika förtryckta grupper samtidigt så är man extra förtryckt. Intersektionalitet är sprungen ur en annan vänsterideologi kallad kritisk rasteori.

Givetvis både kan och ska man på ett universitet kunna diskutera ur olika perspektiv, men när en teori framställs som en sanning och som en grundläggande ideologi – samt att en lärare så tydligt visar att det är detta som är sanningen – då handlar det inte längre om forskning eller om att pröva resonemang, utan om en ren ideologi-produktion.

Problemet i Sverige är att den här typen av ideologier, via aktivister, letar sig in i rättssamhället, i universitet, i myndigheter och andra platser där de inte hör hemma, där i stället objektivitet, opartiskhet och saklighet ska råda. 

Tillbaka till nämndemännen. Systemet med politiker borde givetvis avskaffas. Detta till förmån för ett system med opartiska personer. Att en utländsk våldtäktsman som gett sig på en 100-åring borde utvisas, det tycker nog de allra flesta.

Johan Romin är journalist och historiker