Irans kamp passar inte aktivisterna i väst

Protesterna i Iran har i skrivande stund pågått i två veckor. Så här långt verkar de vara lika mycket ett test för den sittande regimen som för västvärldens självbild.

Under Gazakriget blev den västerländska aktivismen ett slags moralisk teater där man tog på sig indignation som en lagom skrynklig kavaj för att signalera autenticitet. I centrum stod inte Gazas folk, utan känslan av att känna sig rätt i världen.

Solidariteten liknade följaktligen mer en bekännelseakt i en sekulariserad värld där man söker rening genom rätt åsikter snarare än handlingar.

Där den gamla kyrkan erbjöd syndaförlåtelse erbjuder dagens aktivism, som medelklassen gärna rättar sig efter, moralisk renhet genom socialt väl avvägda ställningstaganden. Torgen, universiteten och fikarummen har de senaste två åren omvandlats till platser där man tävlat om vem som är mest engagerad i förmodat goda saker. Och i den tävlingen har alla kunnat vara både rebeller och hjältar i sitt eget inre drama. 

Kruxet är att alla berättelser inte ger samma status, och är därmed inte värda att investera i socialt eller medialt. Har jag fel? Se bara på protesterna i Iran.

Samma ideologiskt fashionabla medelklass som högljutt bojkottade israeliska varor i solidaritet med Gaza frågar i dag försiktigt om det kanske är ”lite oroligt” i Iran. De som med omisskännlig tillfredsställelse talade om att turismen till Israel skulle kollapsa, kan nu knappt peka ut Iran på kartan.

Alla har de drabbats av sådan tunghäfta att man undrar om deras vrede handlade om människor eller bara om dem själva. Kanske har deras moraliska kompass alltid varit inställd mot hejaropen?

Inte ett knyst hörs nu om folkmord eller apartheid, trots att regimen i Iran dödat närmare 2000 personer på två veckor, inklusive barn och kvinnor, varav 200 av dem på en enda natt. Vanligtvis hinner man knappt skriva ”barn och kvinnor” innan megafoner ljuder och barrikaderna fylls med allsköns fanor.

Märkligare blir det av att demonstranterna i Iran gör exakt det som protestkulturen säger sig hylla, nämligen riskerar allt för frihet från förtryck. Man kan nästan ledas till tanken att iranska barn och kvinnor inte räknas.  

Inte försumbart är förstås det faktum att upproret i Iran saknar den emotionellt rätta dramaturgin. Dess offer och förtryckare passar inte maktanalysen i väst. Regimens förtryck kan inte skyllas på förtryckande sionister, eller illvilliga vita kolonialister. Och när människor inte kan ersättas med färdiga roller i samtidens moralteater blir det iranska folkets konflikt, med en av de mest brutala regimerna i modern historia, helt ointressant.
Och inte kan väl en i väst väletablerad del av befolkningen egentligen vara förtryckt? Nej, för en del synes ekvationen inte gå ihop.   

Iranier lär inte leverera protester som passar den västerländska dramaturgin. Vi lär inte se omdirigering av trafiken i Stockholm, eller höra rasistiska tillmälen medan folk bankar på kastruller. Just därför avslöjar de kanske indirekt hur ihålig mycket av samtidens aktivism är.

Den solidaritet som bara fungerar när den belönas med social bekräftelse är kanske att betrakta mer som självförverkligande än något annat. Och den solidariteten betackar sig iranier för. 

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad